Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - »Murar af guld och portar af brändt glas.» Ur andra delen af »Jerusalem». Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
murar af guld och portar af brändt glas.
597
hans död, om de ej bure honom så långt,
att han finge se Guds stad.
På så sätt jäktade han dem, ända
tills han nådde upp på Sions höjder.
Då han såg Sionsporten, ropade han,
att han ville bäras ut därigenom. Han
satte sig upp, i förhoppning att han
bakom muren skulle finna den sköna
Guds stad, som han trånade efter.
Men utanför porten såg han
ingenting annat än gulbränd ofruktbar mark,
som var täckt med stenar, spillror och
afskrädeshögar.
Helt nära porten sutto några fattiga
människor nedhukade. De kröpo
närmare för att tigga och sträckte mot den
sjuke händer, på hvilka fingrarna voro
bortvärkta. De ropade med en röst,
som var lik en hunds morrande, deras
ansikten voro delvis bortfrätta, den ene
hade ingen näsa och den andre inga
kinder.
Birger ropade högt af förskräckelse.
I sin svaghet började han gråta af rädsla
och klagade, att han blifvit buren in i
helvetet.
»Det är ingenting annat än de
spetälske», sade Halfvor. »Det vet du väl,
Birger, att det finnes sådana här i
landet?»
Bönderna skyndade emellertid att
bära honom längre ut pä kullen, så att
han ej skulle plågas af att se de
olyckliga stackrarna vid porten.
Här satte Halfvor ned båren, gick
fram till den sjuke och lyfte hans hufvud
från kudden. »Nu skall du försöka att
se upp, Birger. Här ser du ända ned
till Döda hafvet och Moabs berg.»
Birger lyfte än en gång sina trötta
ögon. Han såg ned öfver den ödsliga,
vilda bergstrakten öster om Jerusalem.
Långt, långt i fjärran glimmade en
vattenspegel, och på andra sidan om denna
stodo berg, som strålade i lysande blått,
öfverdraget med guld.
Det var så vackert, lätt,
genomskinligt och lysande, att man ej kunde tro,
att den syn man såg hörde jorden till.
Birger reste sig i hänförelse upp från
båren, han ville skynda mot den där
fjärran synen. Han gick några
vacklande steg framåt, därpå sjönk han ned
vanmäktig.
Bönderna trodde först, att Birger var
död, men lifvet kom tillbaka, och han
fortfor att lefva ännu i två dagar. Ända
till sin dödsstund låg han och yrade om
det rätta Jerusalem. Han jämrade sig
öfver att det flyttade sig allt längre och
längre bort, allteftersom han sökte uppnå
det, så att ej han och ej heller en enda
af de andra någonsin kunde komma
ditin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
