Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Algot Ruhe. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
algot ruhe.
gifta kvinnorna som var den skyldiga.
Spelet var vackert och intelligent på alla
händer. Fruarna Sandell och Håkansson
höllo god min ända till det sista och
behandlade bägge hr Fröberg så väl, som
denne fine älskare förtjänade. De båda
bröderna, hrr de Wahl och Eliason,
representerade hvar sin form för brutalitet med
mycken smak, och hr Svennberg gaf
elegant och öfverlägset en världsvis ädling
med innehållsrik biografi.
Vi äro öfvertygade om att det sista
stycket Paul Hervieu fått uppfördt, La
coiirse du flambeau, som på ett gripande
sätt diskuterar förhållandet mellan föräldrar
och barn, äfven här hemma skulle väcka
uppmärksamhet.
Bäfverpälsen råkade bli framförd en
dag, då en stor del af den bestämmande
publiken var upptagen af Sarah Bernhardt,
Zolafest och en stor konsert jämte mycket
annat. Den blef icke förstådd! Man glömde
att klappa, innan man gick. Skadan
reparerades emellertid på andra
föreställningen, då salongen skrattade och klappade
och kände sig premiärglad. Därtill hade
den allt skäl, ty ett lustigare stycke hade
den icke sett på länge. Märkligt nog är
sista akten något vårdslösad från
författarens hand, så att den satiriska slutrepliken
är på vippen att falla platt till jorden
Öfversättningen var påfallande bra gjord.
Hvar sak nämndes med sitt rätta namn,
äfven om namnet råkade vara fult. Både
det vulgära och det s. k. bildade språket
föll ovanligt lätt och naturligt, och man
var förskonad från dessa tokiga verbala
pltiralformer, som ingen människa använder
i dagligt tal, men som fortfarande höra med
till det ortodoxa scenspråket. Med
afseende på dessa oegentliga former — »vi
kurtna, skola, göra ...» — råder för öfrigt
på våra scener en beklaglig oreda. Hvar
och en tycks tala som det faller sig, utan
konsekvent hänsyn till vare sig texten, där
de antagligen stå, eller till gängse
språkbruk, där de aldrig träffas. Det verkar i
hög grad störande, när i en dialog e?i
person talar efter en för längesedan föråldrad
grammatika, och en annan svarar som en
vanlig människa. Scenen har i detta
afseende en synnerligen viktig uppgift att
fylla, och en ukas i frågan från myndigt
håll skulle ge vår språkliga kultur en god
stöt framåt.
I »Bäfverpälsen» spelade fröken Rustan
med energi en högljudd gumma och hr
Eliason en af Simplicissimus’ älskliga figurer.
Hr Riego skötte sin rol som kufvad gubbe
med beundransvärd diskretion, och hr
Hagman var i mask och tal en förträfflig
skeppare. Fröken M. Torsell, som kort förut
i I ungdomens vår vunnit mycket
erkännande, var äfven här täck att skåda och
fager i tal.
Nära des^a stycken i rang står Öfver
vattnet, dock mera genom sin allvarliga
afsikt än genom hvad den verkligen
blifvit. Den låg tydligen Over Evne för hr
Engel! Den gafs ett par gånger å
Dramatiska teatern, innan de uppträdande togo
den med sig på en blixtturné genom
landet. Vi hoppas att den fromma sidan hos
pjesen skaffat den framgång i landsorten.
Oss föreföll den snarare lämplig som
lördagsspektakel i K. F. U. M. Som det
ofta händer nu för tiden, stodo
skådespelarnas prestationer många steg högre än
det författaren förelagt dem att prestera.
Fru Lindberg gaf en vilseförd ungmö med
täckehgt yttre, god röst och många väl
utförda åtbörder. Hr Palme, som på sista
tiden gång på gång vunnit seger i sina
nya roller, förnekade sig icke heller nu, i
egenskap af en i sin fanatism nästan
tragisk präst. Hans ämbetsbroder, hr Lavén,
torde redan äfven han böra räknas till en
af Dramatens bärande krafter. Hr Lavén
gjorde som bekant sitt inträde vid denna
teater som listig ungkarl i »Miss Hobbst>.
Det är icke lätt för stockholmare, hvilkas
sätt att vara mest går i den franska stilen,
att spela amerikanska gentlemän. Men med
den eftergifvenhet inför »våldet till illusion»,
som bör besjäla en människa från det
ögonblick hon intagit sin klaffstol i salongen
ända tills sätet åter flyger i vädret, måste
vi låta udda vara jämt och herrtrion i Miss
Hobbs gälla för att vara U. S. A. Hur
ofta ha vi icke trott på parisare från
Sturegatan utan att vi blifvit lidande för det!
Äkta voro åtminstone hr Hansons hufvud
och kostym. Bägge voro med påpasslig
omsorg utförda afbildningar efter en af
vederbörande stormakts nyss afresta
representanter på platsen. Andra påstå
visserligen att en redaktör med en amerikansk
förtid fått stå modell . . . Tyvärr hade ingen
af damerna haft tillfälle att för sitt
uppträdande som folk frän Fifth Avenue stu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
