Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk litteraturkritik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ar[oJJuv
rna^dJaf
svensk litteraturkritik.
Af FREDRIK BÖÖK.
C. D. af Wirsén: Kritiker. (Björnson, Ibsen,
Fogazzaro, Drachmann, von Heidenstam,
Strindberg, Hallström.) Stockholm, P. A. Norstedt &
Söner.
David sprengel: De nya poeterna. (80-talet.)
Dokument och kåserier. Stockholm, C. & E.
Gernandts förlagsaktiebolag.
I WIRSÉN hade den svenska litteraturen
sedan gammalt sin störste och
obevekligaste dogmatiker; med Sprengel har för
första gängen en allvarlig medtäflare
uppträdt. Wirséns dogmer och Sprengels
dogmer äro förvisso icke de samma, men den
trosifver, som besjälar dessa båda kritici,
gör dem besläktade. Det är ju ett
historiskt faktum, att de former, hvarunder tron
yttrar sig, äro ganska enahanda,
trosinne-hållet må vara än så olikt.
Wirsén slår med sina Kritiker ånyo
ett slag för hvad han en gång funnit vara
sanning, rätt och vett. Blixtrar det slaget
icke, så fräser det åtminstone, ty den glöd,
hvarmed Wirsén gått till sin mission, ha
årens oväder och skurar icke kunnat släcka.
Det är tvifvelsutan något imponerande i
den ihärdiga strid han ensam fört, äfven
om de yttre fördelarna allt för afgjordt
tyngt ner hans vågskål. Men så som
förhållandena gestaltat sig får man ej intrycket
af något martyrskap, ty officiel pondus
och ståt höra ej rätt väl tillsammans med
det den lidande sanningssägarens patos han
så ofta — och andra för hans räkning -—
gjort anspråk på.
Emellertid har den säkerhet, hvarmed
Wirsén uppträdt i en, såsom han nogsamt
visste, ointaglig position, utmanat alla
makter, och han har därför föga skäl att
beklaga sig, om för honom vinter och som-
mar äro lika åskdigra. Och har han ibland
behandlats med skoningslöshet, så må han
besinna, att det sätt, hvarpå han umgåtts
med svensk litteratur både i dess första
brodd och i dess mogna växt, varit en enda
genomgående skoningslöshet.
I hans förra vintern utgifna »Kritiker»
är det nästan uteslutande de här samlade
recensionerna af Heidenstams, Strindbergs
och Hallströms böcker som kunna påräkna
intresse hos den, som kommer att skrifva
sekelslutets litteraturhistoria. Hvad Wirsén
skrifvit om Björnson, Ibsen, Fogazzaro och
Drachmann kan möjligtvis bidraga till att
karaktärisera hans egen kritiska förmåga,
men knappast deras produktiva; och då
det ej heller har den negativa betydelse,
som hans utlåtanden om svensk litteratur
äga, kan det tämligen saklöst förbigås.
Eftersom det naturligtvis icke kan vara
nödvändigt att i detalj granska de
resultat, hvartill Wirsén kommer vid
bedömandet af dessa tre svenska författare, så skall
endast i största korthet erinras om
ståndpunkten, alltför väl känd af den litterära
publiken: Strindbergs verksamhet faller
hufvudsakligen under rubriken okynne,
Heidenstam bör inskränka sig till
reseskildringar; Hallström däremot är gynnsammare
ställd, behandlas med en viss aktning, och
det heter t. ex. om »Thanatos», att det
är »ett betydande arbete, ägnadt att
förvåna den, som känner hans
ungdomsarbeten» (»Vilsna fåglar» och »Purpur»!).
Dylika värdesättningar äro ägnade att
förbluffa. Lägg härtill det arroganta i den
tvärsäkerhet, hvarmed Wirsén tror sin
synpunkt vara den enda berättigade, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
