- Project Runeberg -  Ord och Bild / Elfte årgången. 1902 /
613

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk litteraturkritik. Af Fredrik Böök

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

svensk litteraturkritik. 6 i 3

starka beröm han offrar diverse
medelmåttor — ett beröm som bjärt afsticker mot
den ringaktning han visar gentemot sina
betydande litterära motståndares personliga
sträfvanden och motiv —, så skall man
förstå, hvarför bedömarne af Wirséns
kritiska verksamhet ställt frågan på sin spets
med ett: »Dum eller oärlig?» »Bådadera!»
har svaret stundom blifvit. »Ingendera!»
torde dock vara ett riktigare.

Ty i stridens ifver härskar en blott
alltför stor benägenhet att dela upp de
kämpande i två kategorier: helgon och
hycklare. Vi skatta alla i mer eller
mindre mån åt denna benägenhet, som är
mera logiskt enkel än psykologiskt riktig.
Det är oss icke alltid gifvet att ha sinne
för de mera invecklade sammansättningarna
af t. ex. religiös känsla och grof egoism,
af abstrakt sanningssökande och konkret
fanatism, drifvande till ofördragsamhet och
jesuitisk hänsynslöshet. Motivförskjutningen
spelar en viktig rol vid en andlig kamps
urartning; när den stora idén råkar i för
nära kontakt med den lilla personen,
uppstår det slagets trosvissa härsklystnad, som
alltigenom präglar Wirséns gärning.

Wirsén torde, om man är villig göra
honom rättvisa, hvarken sakna den dygd,
som lär belönas i en kommande värld,
eller den klokhet, som redan här på
jorden är sin egen belöning, men endast det
geni, som enligt Schopenhauer förblir
obe-lönadt både i en annan värld och i denna.
Och denna brist, hvarigenom han inskränkts
till ensidigt negerande, till enformiga och
själlösa protester, till småaktigt kalfatrande,
är orsaken till hans allt tydligare
framträdande nederlag. Vi förlåta det skapande
geniet dess orättvisor och oförmåga att se
det berättigade i andra eller motsatta
strömningar, vi förlåta konstnären hans
hårdnackade fasthållande vid en viss idé, som är
underlaget för hela hans verksamhet, men
kritikern af medelmåttig begåfning har
ingen del i den syndaförlåtelsen. Wirsén
har alltid själf varit blind för geniets rätt
till ensidighet; så mycket hårdare faller
domen öfver hans egen.

leke desto mindre är det tillbörligt att
erkänna det patos, som man måste tänka
sig ursprungligen ha legat bakom Wirséns
bemödanden. Det framträder hos honom
både i vers och prosa och bäst i idyllisk
och elegisk form. Han kan då stundom

te sig som den religiöse drömmare, han
förmodligen önskar att vara. En stilla,
älskvärd världsflykting, hvars tankar och
drömmar från refugiet styra sin kosa uppåt
mot den blå himlen, men aldrig utåt mot
vimlet. Han känner längtan mot
fördjupning och kräfvande lifsallvar; men det är
honom förmenadt att ge fullt uttryck åt
dessa upplefvelser, som väl för honom falla
hufvudsakligen inom den religiösa
erfarenhetens område.

Denna sida hos Wirsén är alltigenom
sympatisk. Ty värr kommer den sällan
till synes okränkt och fullständigt. Han
har tagit sig en ställning som
sanningskämpe och märkesman, hvilken, trots hans
stora lärdom, långt ifrån svarar mot hans
begåfning och fallenhet. Detta har blifvit hans
olycka; ty då han saknar den kraftigt
utpräglade personlighet, som förmår att, trots
individuel utveckling och upptagande samt
omsättning af nya idéer, bibehålla särkynne
och egenart och kvarstå på en viss position,
så har han icke haft något annat val än att
förskansa sig bakom ett i hvarje detalj
utarbetadt system och att söka den fasta
utgångspunkten för sin verksamhet i vissa
fastslagna dogmer. Detta gäller både i
religiöst och konstnärligt afseende. Och när
han så funnit sin uppgift i att häfda de
ideala krafven gentemot alla misstänkta
tidsrörelser, har han slutligen bragts till
att med benhård konservatism fasthålla
sitt systems olika lärosatser inför hvarje
minsta lilla afvikelse. Hans kritik
erbjuder därför talrika exempel på tillfällen, där
han som måttstock för värderingen af
litterära arbeten användt deras kongruens
eller inkongruens med hans egna åsikter.

Wirsén har vid något tillfälle af en
försvarare jämförts med Georg Brandes.
Han skulle såsom kritiker representera den
transscendentala idealismen gentemot
Brandes’ naturalism. Det kan i detta
sammanhang ha sitt intresse att höra ett omdöme
af Wirsén om Brandes:

»Brandes har i sin doktrinarism
förhärligat de arbeten, hvilka varit uttryck för
radikala idéer eller i hvilka han tycker sig
spåra lutning åt fritänkeri; men däremot
ofta visat en förvånande oförmåga att göra
rättvisa åt skapelser, som varit besjälade
af religiöst-etiska principer. En sådan
kritik ställer sig alldeles tendentiöst, verkar
med förstuckna anspelningar, gör pioniär-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0669.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free