Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Herzen som memoarförfattare. Ett utkast af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tager alltid en färgklick med af sin egen
uppfattning, som grumlar det oblandadt
naturliga i den ursprungliga naturbilden,
men ryssens hat eller kärlek är icke inlärd
— först vill han se, men sedan kan han
gärna döma. Det är detta på en gång
lidelsefria och lidelsefulla som hos ryssen
ger oss en påminnelse om just barnets
natur och dess charme — naturligtvis blott
en illusion, men en hänförande illusion.
Hos alla ryska förnäma skriftställare har
jag fått känslan af denna tjusande likhet
med barnet eller med ingenuen. Det är
svårt att säga, hvari det består — jag
skulle helst vilja kalla det att se världen
som skådespel, som barnet gör det, det
vill säga ej vara rädd för någonting.
Denna själsspänning betyder då, att man
går ut i striden mot all slags förvändhet
med en exempellös känsla af mod. Man
blir rent af något af farsens sagohjälte i
tragiska konflikter.
När man läser Herzen, öfverraskas man
esomoftast af den rent af dråpliga
oförskräcktheten i hans hållning. Han har
gett oss bitvis komiska scener, fullkomligt
värda en modern Molière. Man läse
skildringen af Herzens möte med
polismästaren i andra delen (pp. 71—77). Han och
gendarmen fara till förvisningsorten. På
vägen uppstå trafikhinder. Gendarmen
passar på att ta sig en liten promenad,
och naturligtvis passar Herzen på att å sin
sida ta en liten spatsertur. Och han möter
polismästaren, som från brummande
ilskenhet öfvergår till den ödmjukaste bön att få
bjuda Herzen på supé för att få
tillfredsställa sitt behof att meddela sig.
Han måste skaffa sitt öfverfulla hjärta
luft — om ditt och datt, om och om igen.
Hur oefterhärmligt komiskt dylik svada
kan skildras, veta alla älskare af rysk
litteratur. För ryssarna är just denna svada
gammal bekant, oftast en kär vän, men
de kunna likväl se saken ironiskt. Och
nu — när herr polismästaren så ödmjukt
ber herr fången att förunna honom sitt
sällskap vid en champagnesupé, så
samtycker herr fången slutligen nådigt. Det
är hög komedistil i detta. I Herzens
nedlåtande, mycket strama godhet mot den
af tråkighet och enformighet i det ryska
kråkvinkelsamhället halfdöde
pratmakaren-polismästaren, tycker man sig se en mängd
af facetterna i den ryska humorn — satir,
vrede, förakt, förtviflan — ibland ett slags
slapp världssmärta à la Hamlet: jag orkar
icke med det tråkiga skämt, som kallas
lifvet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
