- Project Runeberg -  Ord och Bild / Elfte årgången. 1902 /
622

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Herzen som memoarförfattare. Ett utkast af Hellen Lindgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tager alltid en färgklick med af sin egen
uppfattning, som grumlar det oblandadt
naturliga i den ursprungliga naturbilden,
men ryssens hat eller kärlek är icke inlärd
— först
vill han se, men sedan kan han
gärna döma. Det är detta på en gång
lidelsefria och lidelsefulla som hos ryssen
ger oss en påminnelse om just barnets
natur och dess charme — naturligtvis blott
en illusion, men en hänförande illusion.
Hos alla ryska förnäma skriftställare har
jag fått känslan af denna tjusande likhet
med barnet eller med ingenuen. Det är
svårt att säga, hvari det består — jag
skulle helst vilja kalla det att se världen
som skådespel, som barnet gör det, det
vill säga ej vara rädd för någonting.
Denna själsspänning betyder då, att man
går ut i striden mot all slags förvändhet
med en exempellös känsla af mod. Man
blir rent af något af farsens sagohjälte i
tragiska konflikter.

När man läser Herzen, öfverraskas man
esomoftast af den rent af dråpliga
oförskräcktheten i hans hållning. Han har
gett oss bitvis komiska scener, fullkomligt
värda en modern Molière. Man läse
skildringen af Herzens möte med
polismästaren i andra delen (pp. 71—77). Han och
gendarmen fara till förvisningsorten. På
vägen uppstå trafikhinder. Gendarmen
passar på att ta sig en liten promenad,
och naturligtvis passar Herzen på att å sin
sida ta en liten spatsertur. Och han möter
polismästaren, som från brummande
ilskenhet öfvergår till den ödmjukaste bön att få
bjuda Herzen på supé för att få
tillfredsställa sitt behof att meddela sig.

Han måste skaffa sitt öfverfulla hjärta
luft — om ditt och datt, om och om igen.
Hur oefterhärmligt komiskt dylik svada
kan skildras, veta alla älskare af rysk
litteratur. För ryssarna är just denna svada
gammal bekant, oftast en kär vän, men
de kunna likväl se saken ironiskt. Och
nu — när herr polismästaren så ödmjukt
ber herr fången att förunna honom sitt
sällskap vid en champagnesupé, så
samtycker herr fången slutligen nådigt. Det
är hög komedistil i detta. I Herzens
nedlåtande, mycket strama godhet mot den
af tråkighet och enformighet i det ryska
kråkvinkelsamhället halfdöde
pratmakaren-polismästaren, tycker man sig se en mängd
af facetterna i den ryska humorn — satir,
vrede, förakt, förtviflan — ibland ett slags
slapp världssmärta à la Hamlet: jag orkar
icke med det tråkiga skämt, som kallas
lifvet!

*     *
*



Herzen är länge sedan död, och det
är underbart, hur lefvande, hur nästan
intimt påträngande nära han kan träda oss.
Man känner, att man har att göra med en
människa, som å ena sidan är fin,
älskvärd, chevaleresk, men som å andra sidan
ej fattar lifvet som någonting, hvilket det
tjänar till att förhemliga. Man skulle kunna
säga, att faderns svagheter blottas alldeles
obarmhärtigt. Men i detta blottande finns
något af det egendomliga tonfall af mjuk
förståelse, som blott en skald eller en stor
psykolog har till sitt förfogande. Herzen
är till sitt temperament och sin anläggning
en den glada stridens, det glada lynnets
man.

Här är icke platsen att tala om den
tid af hans lif, då han blef Bakunins
vapenbroder, som jag föreställer mig till
hälften nolens volens. Att han blef kufvad,
kanske också missledd under denne
stormandes oblida tryck, är sannolikt nog.
Som bekant var Bakunin ju en tid
stockholmsbo, och att Blanchekretsen tröttnade
på honom, betyder ju ej så mycket. Deras
enkla aftonbön torde kunna öfversättas så:
Bevara oss från påfve, präster, kung, adel
och annat otyg, och när Bakunin var påfve,
präst, kung och adel i en person, blef ju
öfverraskningen oangenäm. Den svenska
själfständighetskänslan opponerade helt naivt.

Men troligen har ej Herzen kunnat
följa med det kalla raseriet hos Bakunin.
En Mazzinis glöd torde för Herzen varit vida
mer tilltalande och själsbesläktad än hans
ryske landsmans. Och när jag i ett
konversationslexikon efter Herzens namn läser
artbeteckningen »revolutionär», får jag helt
plötsligt en känsla af häpnad. Jaså, är
han revolutionär? Han är helt enkelt en
frisinnad människa. Hvad bryr han sig
om, ifall den, som ger det brutala slaget,
är en kejsare eller en dräng, — han ger
sitt mothugg, så godt han kan. Han tillhör
med andra ord alls icke det, jag ville kalla
de doktrinära revolutionärernas parti, dessa,
som blott säga: ingenting duger, allt skall
omstörtas...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0678.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free