Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Herzen som memoarförfattare. Ett utkast af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Bjälinsky, denna skygga människa,
i hvars svaga kropp det bodde en väldig
gladiatorsnatur, när han, då hans dyrbaraste
öfvertygelser angrepos, då hans kinder
begynte darra, då rösten brast, då han rusade
på sin motståndare som en panter... »huru
älskade och beklagade jag honom icke i
sådana ögonblick» (III:30 och följ.).
Man skulle kanske ur sina egna
dagboksanteckningar eller bref kunna finna
motstycken till denna revolutionära hejdlösa
glöd, med hvilken Herzen betraktar det
ryska samhället. Vi ha alla i vårt eget lif
upplefvat någon stund af djup kränkning,
af öfvervåld och förnedrande behandling.
Om vi ihågkomma denna stund och våra
känslor då, skola vi kanske icke höra till
dem, som hänföra Herzen till
revolutionärer i otid. Han är för öfrigt snarare
filosofiskt resignerad till sitt temperament än
kolerisk. I vissa målningar erinrar man
sig Saint Simon.
Hur får han ej ett slags skimmer af
trollsk despotism öfver denna fru
Scherebzoff (III:68—83) som ger fru Orloff på
pälsen! Har man ägt en gammal
auktoritetspockande moster eller faster med goda
inkomster och esprit, så vet man, att detta
kan hon tillåta sig och att det ibland kan
ha en förträfflig verkan.
När Herzen skref dessa memoarer 1854,
var han redan gammal. Men med hvilken
entusiasm berättar han ej om sin
ungdomsvänskap för N. Han gömmer honom under
den skyddande förklädnaden af en bokstaf
— jag vet ej hvarför.
Denne N. är hans lifsidol. Det finns
tydligen en vänskapsreligion hos Herzen.
Och den är nog också, jämte kärleken,
den enda idealism han äger. Han hatar,
efter hvad man tycker sig finna, all
metafysik.
Men Schilleridealismen,
vänskapsidealismen, hur förhärligar han ej denna!
(I:106). «O, hur afskyr jag icke dessa unga
gubbar, hvilka vid sjutton år bedöma alla Schillers
fel — — — Han (N.) kallade mig sin Agathon
(efter Karamsin), jag honom Rafael (efter Schillers
filosofiska bref).»
Han tar N. i försvar, när den kalla
världen angriper honom. Det gäller, huruvida
han som revolutionär uträttar något. De
praktiska hufvudena anklaga honom för att
ej vara verksam nog. Herzen förstår, hur
svårt det är att gendrifva anklagelsen. Hur
skall man kunna registrera N:s verksamhet
som andlig faktor! Hur han tänder, hur
han förenar!
(III:56.) »Ingen har någonsin gjort mig en
förebråelse för lättja. Många saker, som jag gjort,
ha haft den lyckan att behaga andra människor,
och hvem kan säga, hur mycket af det, jag gjort,
som härstammar från N., i huru hög grad min
tanke är en reflex af hans!»
Och denne revolutionär utan en hätsk
tanke fördjupar sig i reflexioner om hur
briljant Schiller är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
