- Project Runeberg -  Ord och Bild / Elfte årgången. 1902 /
644

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Persiska hufvudstäder. Af Alexis Kuylenstierna. Med 11 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

€40

alexis kuylenstierna.

Från Meidans norra kortsida leder en
präktig, rikt dekorerad, med fajans och
målningar prydd port till stora basaren,
och hitin bör man gå, om man vill ha
någon uppfattning af att Isfahan ännu
är en stad, som lefver och verkar. Näst
Täbris är Isfahan Persiens största,
lifligaste handelsstad, och basaren uppvisar ett
lif och en rörelse, en färgrikedom och
en brokighet, ett ständigt kommande och
gående af brådskande människor, af
lastdjur och bärare, som man förgäfves får
söka i Teherans basar. Men ehuru
Is-fahans basarer äro vidsträckta till sin
anläggning, stå de nu till stor del tomma
och öde. Lifvet och rörelsen, som ej
längre räcker till för en verklig storstads
basar, har koncentrerat sig inom ett visst,
ganska begränsadt område i Meidans
omedelbara närhet. Här leda från den
stora, bullersamma basargatans dunkel och
instängda luft små korta gator in på af
höga ljusa hvalf täckta gårdar, fyllda med
varubalar, med lastande kameler, med
kring de stora bassängerna på huk
sittande människor. Här ha de stora
köpmännen — persiska såväl som europeiska
— sina magasin, och därinnanför, inom
långa mörka korridorer och små ljusa
gårdar, sina kontor.

På Zendeh Ruds södra strand ligger
Dschulfa, armenierstaden, äfven den på
Schah Abbas’ tid försedd med avenyer
och öppna platser men nu ingenting
annat än en förvirrad massa lermurar och
förfallna lerhus, mellan hvilka de krokiga,
gropiga, smutsiga gatorna slingra sig,
bildande en outredbar härfva af
återvändsgränder. Där bo Isfahans armenier, en
förkommen, försupen, lögnaktig, lättjefull
ras, ett mål för den persiska
befolkningens hat och förakt, men skyddad af de
äfvenledes i Dschulfa boende europeiska
konsulerna, köpmännen, missionärerna.

Men om Isfahans armenier är den mest
osympatiske af sina osympatiska ras-

bröder, så är ej heller Isfahanpersern
någon tilldragande människa.

I det intoleranta Persien gäller
Isfa-hanmannen som särskildt intolerant, och
han anses dessutom som en feg stackare,
en lögnare och bedragare, mot hvilken
ingen annan går upp. Männen från
Isfahan, säger man i Teheran, äro
högmodiga och stolta öfver sin stad och
dess forna glans, men okänsliga för dess
nuvarande förfall, de äro oroliga
bråk-makare, som gärna äro med om ett
upplopp, blott de äro säkra om att kunna
spara sitt eget skinn. Men
Isfahan-mannen är en duglig, drifven köpman,
en man, som vet att ljuga med smak så
som ingen annan.

Trots sitt bedröfliga förfall är Isfahan
en angenäm’ stad, en stad hvars make
knappt finns i det solglänsta men ändå
dystra Persien. Det är ett nöje och en
njutning, som man ej förstår förr än
man till hälften blifvit oriental, att timme
efter timme stå bland tiggarna på det
öde Meidan, att vandra kring bland
Chehar Baghs stenflisor och försöka tänka
sig hur denna ruintäckta ödemark tett
sig en gång i forna tider, då Abbas den
store här höll hof. Och det är ett ej
mindre nöje att trängas på den stora
basargatan, att göra besök inne på de stora
gårdarna, där vattnet bubblar och sorlar
i bassängerna, eller att dricka te och
röka kaiian i de rödskäggiga
köpmännens kontor. Isfahan är en stad, som
är värd att man åt densamma offrar
månader, en stad som inbjuder till stilla
betraktelser öfver de världsliga tingens
fåfänglighet vid surret af en kalian på
någon öde solig plats under en halft
nedrasad, präktigt dekorerad moskékupol.
Och hvart man än går i världen, så
minnes man alltid det vemodsfyllda Isfahan,
minnes det gärna så som man såg det
i afskedsstunden, sittande till häst uppe
på de höjder, som skilja Isfahans slätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1902/0704.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free