Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En Krigsfange. Af Mary B. Westenholz - Drömmaren. Af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6s8
marv b. westenholz.
Hele var gaaet til, blev han lidt mildere
stemt, og da han rigtig forstod, at jeg
havde handlet, som jeg havde, tildels af
Kjærlighed til og Beundring for Manden
og Helten i hans lille Sön, saa smeltede
han helt, saa han, efter at have set ham
sove trygt i sit Fængsel, endogsaa
samtykkede i at lade mig beholde ham til
næste Dag, for at han kunde komme
standsmæssigt hjem.
Martin havde sovet Captainen af sig
om Natten, og han vaagnede som en lille
glad Dreng, der uafbrudt snakkede,
medens vi klædte os paa. Da vi havde
drukket Kaffe, sagde jeg: »Din Fader
var her igaar aftes, og jeg lovede ham
at sende Dig hjem idag.» Han saa
tvivlende paa mig. »Martin», sagde jeg
og tog ham mellem mine Knæ, medens
jeg holdt hans to smaa Hænder i mine,
»Du er jo kun en lille Dreng og kan
ikke virkelig slaas med os store Soldater.
Men Du var parat til at give Dit Liv
for Dit Fædreland, mere kan ingen af
os gjöre. Derfor tog jeg Dig tilfange
igaar, og derfor giver jeg Dig nu fri.
Du mangler lidt Forstand endnu, til at
skjelne de virkelige Uhyrer fra de
indbildte, men det kommer nok, naar Du
bare er en god Dreng.»
Han stod og hang lidt med Hovedet,
men Livsmodet kom tilbage, da jeg
forærede ham en af mine Pistoler, uden
Patroner naturligvis, og da han red ud
af Gaarden paa Josephs Saddelknap med
en Dragon som Æresvagt, svingede han
med sin lille Hue til Afskedshilsen til
mig, der holdt i Spidsen for mine andre
Folk og gjorde Honneurs for min tapre
Fjende. Men jeg var i daarligt Humör
hele den Dag. Den lille Månd paa
Borneskansen stod for mig som et Billede paa
det lille Land, to Stormagters Hære
havde oversvömmet — og det forbitrede
mig Glæden over at være i Krig.
DRÖMMAREN.
AF OLA HANSSON.
På brinkens gräs han syns med hufvut stödt mot handen.
Djupt nere lyser grön och bjärt en bergsäng fram.
1 krets stå tysta berg med snö på topp och kam,
och himlen blå och sval hvälfs högt på hvita randen.
Han ligger utsträckt där, och från det klara höga
på pannan, bred och blank, står sol och kylig frid.
Och allt blir tyst och lyss — en morgon-sommartid —,
när sakta opp han slår sitt ljusa drömmaröga.
Med min af Pan han ses uti sitt hakskägg draga.
Han ler — hans löjes glimt är sorgset vek och matt:
jEtt sekel halfljus dag, ett sekel halfmörk natt
i ständig växling — det är mänsklighetens saga.
När dagen långsamt föds, när dagen långsamt slocknar,
man varsnar samma tåg, som jublar utaf fröjd
hvar gång det nått en vy från någon liten höjd,
— fast mörkret, som de flytt, framför dem åter tjocknar.
Och märkesmännen ej beredt mig större nöje.
Väl gesten skrek besatt till hvarje luftstinnt ord;
men aldrig än jag mött en bjudande på jord,
som sett uppå sig själf med öfverlägset löje.
Blott när ett ensamt par i vårens fägring drömm.er
med sinnens varma glöd, och ur besjäladt stoft
emot mig ångar len en ädel blommas doft,
i nuets trånga skal sig evigheten gömmer.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
