Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Theodor Mommsen. Af Johan Bergman. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66o
johan bergman.
ibland stannade han inför en inskrift, som
icke plägade hejda den nötta trappans
dagliga vandrare, ibland vände han sig om och
ville liksom orientera sig; en gång hejdades
han af sin ledsagatinna, när han ville
stiga in genom en dörr, som ej var den
rätta.
Jag glömmer aldrig, hur häpen jag blef,
när han vände sig om. Detta vackra
åldringsanlete med glasögon öfver en forskande,
ännu eldfull blick, och omramadt af
silfver-hvitt, ned mot skuldrorna fallande hår —
det hade jag ju mångfaldiga gånger sett
förut i bild. Nu föll intressets tyngdpunkt
ögonblickligen från den unga damen till
den gamle mannen. De monumentala
dragen kunde icke lätt förväxlas. Jag var så
godt som säker, att det var den klassiska
historieforskningens och den germanska
humanismens Nestor, den 83-årige Theodor
Mommsen, med hvilken en tillfällighet på
detta sätt beredde en af hans fjärrboende
lärjungar en sällsam tëte-à-tëte.
Gissningen, på hvars riktighet jag
knappast ett ögonblick kunde tvifla, bekräftades
fullkomligt, när vi några minuter senare
alla tre befunno oss i den stora arbetssalen
i nationalbibliotekets afdelning för
handskrifter. Damen var, tror jag, den gamle
forskarens dotter, som följde honom i ett
slags egenskap af hälften amanuens,
hälften praktisk hjälpreda. Att hon kunde
bli otålig ibland, skulle åtminstone hvarje
tysk student lätt begripa: lika gängse som
Svedeliushistorierna äro i vårt lands
akademiska krestsar, lika bekanta och populära
äro vid de tyska universiteten anekdoterna
om Mommsens distraktioner och personliga
egenheter.
Mommsen satt — till sin ledsagarinnas
synbara förtviflan — i flera timmar njutande
vid de gamla manuskripten ända tills
klockan slog 4, då salen stängdes för oss alla,
icke ens en sådan pergamentpatriark som
den celebre gästen från Berlin undantagen;
fröken såg befriad och glad ut, men nu var
det gubbens tur att vara missnöjd. Han
såg upprepade gånger på sin klocka,
tydligen öfverraskad, att hon redan var 4.
I de närmaste dagarnes tidningar fick
jag förklaring öfver den åldrige tyske
vetenskapsfurstens oväntade förekomst i
fransmännens hufvudstad. Han är naturligtvis
hedersledamot af 1’Académie des inscriptions
et belles-lettres, och vid en högtid, som
detta lärda samfund — ungefär motsvarande
vår Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademi — i dessa dagar firade, var Mommsen
tillstädes. Det var för öfrigt ei blot til lyst
han gjort sig besväret att resa dit: han hade
ett betydelsefullt förslag att framställa, till
hvilket det behöfdes hans auktoritet, och
som mycket kommenterades i pressen: det
gällde ett vetenskapligt samarbete i fråga
om vissa viktigare klassiska undersökningar
mellan vetenskapsakademierna i Berlin och
Paris. Det var första gången sedan 1870
som något sådant ifrågasatts, och Mommsens
uppträdande, då han med värme pläderade
för sin idé, som också mycket gynnsamt
upptogs, kommenterades lifligt såsom ett
bevis, att det redan, i kulturkretsar
åtminstone, ligger aska öfver ofrids låga.
Theodor Mommsen är för Tyskland i
vissa afseenden, hvad Ernest Renan var för
Frankrike — den stora auktoriteten på de
humanistiska vetenskapernas område:
namnet Mommsen, liksom namnet Renan,
uttalas med ett slags ’horror sanctus’, man
har nästan intrycket af, att det står ett
DIVUS framför deras namn, liksom det
stod på de romerske imperatorernas grifter.
Theodor Mommsen är född den 30 nov.
1817 i den lilla byn eller småstaden
Gar-ding i Slesvig. Själfva namnet klingar ju
redan litet halfdanskt. Han genomgick
gymnasiet i Altona och läste som student
filologi och juridik vid universitetet i Kiel.
Ar 1844 fick han ett arkeologiskt
stipendium — redan då fanns det ett sådant i
Tyskland, hos oss ännu ett önskemål —
och vistades tack vare det i hela tre år,
1844—1847, i Frankrike och Italien, med
sällsynt framgång och ifver forskande i
antikens ruiner och framför allt dess
talrika historiska inskrifter — hvilkas störste
tolk han med tiden skulle blifva.
Återkommen till fäderneslandet stod han utan
bröd och, intresserad som han var, helst
i det oroliga året 1848, af tidens politiska
och sociala rörelser, öfvertog han
redaktionen af en anspråkslös landsortstidning (i
Rendsburg), kallad Schleswig-holsteinische
Zeitung. Samma år blef han emellertid
kallad till professor i romersk rätt (alltså
i juridiska fakulten) vid det gamla, ansedda
universitetet i Leipzig. Det må vara osagdt,
om de vördige fäderna i den akademiska
senaten hade upptäckt hans nyss började
och hastigt afslutade publicistiska episod,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
