Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Musikrevy. Af Karl Valentin. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<568
karl valentin.
väckande trots måttfullheten i utförandet, ej
utan en viss värdighet, elak och skarp,
men dock inskränkt och trångsynt, blef
hans Beckmesser en typ för den figur, som
Wagner så dråpligt skildrat.
De öfriga nyheter, hvilka K. teatern
under förra säsongen bragte till uppförande,
voro Puccinis »Bohéme» och Halléns
»Valborgsmässa». Den sistnämnda inhemska
nyheten upplefde endast ett par
föreställningar. Fullt ny var den ej, då i
densamma upptagits delar ur ett föregående
arbete för scenen af samme tonsättare,
nämligen »Hexfällan», och hvad texten
beträffar led densamma af ganska betänkliga
brister i anläggning och utarbetning. Själfva
uppränningen borde hafva kunnat lämna
stoff till ett verkligt drama, och om den
fullföljts, skulle Hallen, med den blick för
scenisk verkan, som röjer sig i hans
föregående arbeten, med den melodiuppfinning,
det sinne för harmonikombinationer samt
den säkerhet i orkestral och vokal
behandling, som äro utmärkande för honom,
antagligen kunnat åstadkomma något af
varaktigare värde. Som det nu var,
framträdde i den musikaliska gestaltningen föga
af den ungdomliga hänförelse, som
uppbar »Harald A’iking», när Hallén,
entusiasmerad och påverkad af Wagners
mäktiga inverkan, första gången skref för scenen.
Men äfven, af den sceniska verkan, som i
»Valdemarsskatten» med dess folkliga och
nationela ämne gjorde sig gällande i
imposanta körer, populära melodier och
dramatiskt gestaltade sångpartier, visade sig
här föga utom några motiviska erinringar
om sistnämnda arbete, hvilka ej förmådde
eller ens bidrogo till att höja intresset. I
»Valborgsmässan» var sagostämningen lika
litet konsekvent fasthållen som uppränningen
var tillgodogjord, det hela snarare skizz än
utfördt, snarare scener än drama.
Äfven i teaterns andra nyhet, Puccinis
»Bohéme», var det mera fråga om lösryckta
bilder än om drama. Äfven här hade det
ämne, som hämtats från Murgers »la Vie
de Bohéme», föga tillgodogjorts. Men de
scener, af hvilka den består, hafva
emellertid visat sig vara tillräckligt underhållande
för att i förening med en lätt och populärt
hållen musik kunna hålla operan kvar på
repertoaren. Musiken är visserligen icke i
någon ovanligt hög grad originel, men den
är utarbetad med stor förmåga, har en del
intressanta och djärfva harmoniförbindelser
och är orkestrerad med utomordentlig
säkerhet och skicklighet. Den melodiska
gestaltningen är Vifta varm och dramatisk, ofta
också något banal. I utförandet hafva
flera af K. teaterns sujetter alternerande
och med framgång utfört de viktigare
partierna.
Af de i höst uppförda nyheterna är den
förnämsta Stenhammars »Gillet på Solhaug»,
för hvilken kommer att redogöras i ett
kommande häfte. Som gäster på K.
Teatern hafva under säsongen uppträdt fru
Sigrid Arnoldson samt herr John Forsell,
den sistnämnde i förut här utförda roler.
Fru Arnoldson har under några veckors
gästspel uppträdt inför fullsatt salong som
»Mignon», Margareta i »Faust», Julia i
»Romeo och Julia», Rosina i »Barberaren
i Sevilla» samt som »Carmen», det
sistnämnda partiet för första gången i
Stockholm. Därigenom att partiet till stor del
var transponeradt i högre tonart än i
originalet, tedde det sig ljusare än vanligt och
än afsedt. Men i alla öfriga hänseenden
var återgifvandet synnerligen lyckadt. Det
vittnade ej blott om grace och behag i
spelet och om den säkra sångkonst, med
hvilken fru Arnoldson behandlar sin
välklingande stämma, utan var i den dramatiska
framställningen väl genomtänkt och
konsekvent utfördt samt gaf i sin helhet en
karaktäristisk bild i utseende, åtbörder och
hållning af såväl en spanjorska som ock
specielt af en Carmen, en Carmen, som
— nyckfull och spotsk, ombytlig och käck,
— ej blott lägger ut sina nät för det andra
könet utan äfven själf lätt blir upptänd,
och som då hänsynslöst och fullt hängifver
sig åt den, som vinner hennes tycke, samt
utan betänkligheter sviker och glömmer.
Fru Arnoldsons stämma hade sedan sista
besöket härstädes vunnit i styrka. Ett varmt
och lifligt bifall kom henne till del vid
samtliga föreställningar under hennes gästspel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
