Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unnerup. Ett kapitel ur en ofullbordad roman. Af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNNERUP.
ETT KAPITEL UR EN OFULLBORDAD ROMAN.
Af HILMA ANGERED STRANDBERG.
TORNURET på slottet Unnerup
började slå sina tolf slag. Lång-
samt, liksom begrundande, tungt
och klangstarkt.
De båda damerna i flygelsalongen
hade genast sett upp och väntade nu tysta,
utan att ändra ställning, i en viss spän-
ning, tills ljudet af det sista slaget dött
bort. Då vände de samtidigt sina huf-
vuden mot konsolbordets pendyl, där staf-
ven i herdinnans täcka lilla hand redan
darrat till för att nu svingande af och
an frambefalla tolf små hesa knäppningar,
som påminde om oroligt trippande fötter.
På samma gång hördes genom tjocka
ekdörrar en klocka i rummet bredvid slå
doft och jämnt.
— To ut à fait juste i dag, tror jag,
anmärkte den gamla grefvinnan belåtet.
Hon virade knytnålen, hvarmed hon syss-
lat, in i det långa nätet och lade arbetet
tillbaka i en sykorg, framtog därpå ur
en väska ett broderi och fördjupade sig
däruti.
— På tiondedels sekunden, hade hen-
nes sällskapsdam prompt svarat.
Det fanns möjligen ett litet biljud i
den eljes riktiga tonen, som föranledde
grefvinnan att närmare utveckla saken.
— Blomkvist är en mycket galant
karl, det gläder mig, att jag kunnat instrue-
ra honom i att sköta uren, ingenting är
oangenämare än när sådana icke stämma
precis, jämvikt och regelbundenhet är
själfva hälsan, vet min lilla vän. Nu
ha vi således gjort ifrån oss den instruk-
tiva lektyren och kunna med godt sam-
vete gå till vår charmante Tartuffe —
han hade visst krupit under ett bord,
tror jag, mycket kvickt, mycket kvickt,
ganska maliciöst bara, det är skada, det
är alltid bättre, när man kan vara kvick
utan att vara elak, ser min lilla vän.
Fröken ■— eller mamsell, ty på det
grefliga godset vacklade man ännu efter
många år mellan de båda benämningarna
— fröken Lydia Vik satt och bläddrade
i den bok hon nyss föreläst. Det var en
engelsk populärskrift om aporna, orangu-
tangen höll sig med ena handen fast i
urskogsträdet och hängde, slukande med
dödsskrämda, glasblanka ögon en ofant-
lig orm, raklång ned utmed stammen.
Begäret att läsa vidare om denna apas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
