Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unnerup. Ett kapitel ur en ofullbordad roman. Af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HILMA ANGERED STRANDBERG.
öde, hvaraf hon klockan elfva börjat få
del, fick makt med fröken Lydias själ
och tilltog i oresonlig grad, och hon er-
for ett halsstarrigt hat mot den klassiske
prelaten, som hon vid slutad läsning i
går lidelsefullt omhuldat.
— Nu skriker jag, tänkte hon, jag
skriker så, att betjänterna komma rusan-
de, den lille trinde nedifrån köksregionen
och den långe från ofvan, hvad deras
ögon stå ut — af lutter dum förfäran,
och när de spränga upp dörrarna, ligger
jag med uppsträckta händer på knä och
tigger: för barmhärtighets skull, gif mig fri!
Det blir en syn — man skall få se,
att jag gör det.
— P2h bien, ma chêre, yttrade gref-
vinnan kort efter ett par minuters väntan.
Lydia stirrade på henne, hon var blek.
— Får jag inte hellre fortsätta den
engelska? hörde hon en sväfvande stäm-
ma och förskräcktes i ögonblicket för
hvad hon utmanade.
Grefvinnan rätade på sin spensliga
figur och sköt beslutsamt tillrätta två
hvita lockar på hvar sin sida om halsen.
Hon hade kloka, djupt liggande ögon,
som gärna trängde in till människors för-
dolda.
— Duger nu inte Moliére en gång,
sade hon skarpt. Och då intet svar följde,
började hon i en ton, som beundrans-
värdt jämnt vägde mellan förbehållsam
kyla och moderlig välvilja: —- Jag vill
säga min vän en sak, jag har länge tänkt,
att jag borde säga det, man är ung, och
man har ingen mor och måste gå igenom
lifvet, det är mycket besvärligt, ser Lydia.
Vi äro litet af en rabulist, fruktar jag, he?
Var det strängt sagdt? Ser min lilla vän,
för hennes egen skull håller jag på en
något rigorös indelning af vår tid. När
jag växte upp, skall jag berätta, sattes
jag i en pension, där de unga flickorna,
långt innan de voro mätta, måste resa
sig från bordet och knäppa ihop händerna
och bedja den lilla bönen: Que Dieu
nous préserve de la gourmandise. Ja
sådant smakar inte. Men jag kan säga
Lydia, att det varit mig till en stor väl-
signelse i mitt lif, ingenting får blifva
så kärt eller så nödvändigt, att man icke
med lätthet kan undvara det.
— Åtminstone billigt för pensionsfrun,
kanske det var den enkla uträkningen,
inföll Lydia torrt.
En horrör naturligtvis! Hon hade
emellanåt dylika ryck af hänsynslöshet,
då sättet att läsa böcker, spela piano
och konversera främmande språk som
soldater byta vakt hotade att stiga åt
hjärnan.
Grefvinnan blef helt och hållet grande
därne.
— Jag tror det är bäst vi afbryta
läsningen för i dag, sade hon stelt. Lydia
har sin frihet.
Detta kunde fröken Vik förutsagt.
När hon gick bort för att sätta boken
tillbaka på dess plats stack det hetsigt
och obehagligt i kinderna. Hon var icke
längre ett barn. För hvarje gång blef det
svårare att vid efterspelet, som gifvet
följde, utföra en äkta roll. De första
åren hade hon varit vida bångstyrigare
men också mjukare, och förefallande upp-
träden slutade alltid ljuft, med tårar, om-
famningar och — förstås — full under-
kastelse. Nu tog hon det lugnare men
kände sig hård. Det hela verkade som
spel, hon var icke tillräckligt upprörd för
att gå igenom historien naturligt.
I hast öfverlades om hon icke skulle
låta allt gå sin gilla gång. Tåga upp på
rummet, sitta där och stirra ut öfver
parken och fantisera om obehaget af
nästa möte — naturligtvis för mycket
bragt ur jämvikt för att njuta af sin frihet.
Därpå, i ångest öfver att botfärdigheten,
förkrosselsen, mjukheten aldrig ville infinna
sig, rent af pressa fram tårar. Och slut-
ligen af pur ensamhet och behof att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
