- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tolfte årgången. 1903 /
27

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unnerup. Ett kapitel ur en ofullbordad roman. Af Hilma Angered-Strandberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UNNERUP.

hon förstod väl ändå att slik löjlig hög-
färd gjorde henne rent af — simpel.

Än en gång stack gumman Trots upp
sitt kantiga hufvud och klippte med fing-
rarna.

— Hvarför kan jag egentligen inte
få säga tante?

Ja — det förefaller otroligt, men så
sade hon. Hon kunde lika gärna frågat:
Hvarför åka vi inte i kväll upp till månen,
sàg skälet!

Grefvinnan bara glättade och glättade
på alexandralockarna och upprepade:
hvarför i en obeskriflig ton.

Sedan afmätt: Lydia är litet barnslig,
och jag vill alls icke såra henne, därför
göra vi bäst i att lämna ämnet för alltid
— förstår min lilla vän?

Nej inte alls förstod min lilla vän.
Och den tiden ville hon inte gifva sig
utan att förstå. Hon ville midt igenom
det, hon ville midt igenom allt då —
ännu.

Nu gör hon vackra framsteg i att
tiga.

Den fula ovanan att fatta lefvande
intresse för ett ämne har hon alldeles
lagt bort. Så fort hon blir ifrig, afbryter
grefvinnan samtalet och öfvergår till an-
nat, det kommer en att känna sig högst
enkel men är afgjordt uppfostrande.
Det lär konsten att när och hur som
helst taga och släppa. Och öfver själen
sänker sig en välsignad sömn, där man
går och lyssnar till lärorikt småprat om
lifvet, som är så och så — ett fast ord-
nadt något, som det gäller att stadigt
mura och bygga på.

— Femton, afbröt Lydia plötsligt
högt, ty hon hade hållit noga reda på
de föreskrifna slagen. Grefvinnan nic-
kade och tog vägen hem till sin mid-
dagslur.

Det var högeligen otacksamt af hen-
nes följeslagerska att nu taga ett grund-
ligt andetag, som hade luften renats.

Och mycket vanvördigt att efter ett par
flickaktiga skutt gifva sig till att stor-
springa tillbaka till grinden och trycka
ansiktet hårdt mot gallren, som om hon
nu först kunnat se och höra.

Men hur hon anstränger sig, dyka
inga drömmar upp ur den bukiga slät-
ten med sina svarta åkrar och sin grå-
sten under en ofantlig smutsblå kupa.
Hur många gånger har hon icke haft
handen på portens lås för att öppna den
och börja vandra rakt fram öfver stubb-
gärden och fält, bara gå, aldrig stanna
förrän — hvad? Hon vet då väl, att värl-
den bortom synranden ser likadan ut som
här, blott man kommer inpå. Bäst att
aldrig komma inpå.

Men dessa första vårdagar var det
dock något, som ej var sig likt. Solen
sken klar midt i stormen, och när män-
niskorna möttes i lä af hus och träddungar,
skyndade de ej som förut förbi hvarandra.
de dröjde för att talas vid, de ville aldrig
skiljas, och själfva skratten hade vid sig
något märkligt. Och hör — blunda —
hör noga efter — där nalkas ett doft,
aflägset mummel, olikt andra ljud, det
stiger och sjunker i mäktig takt. Det
är hafvets brus, som bäres af vinden
fåglarnas väg öfver flatta vidden. Allt-
jämt stiger det och vräker höga vågor
af ångest in öfver din själ.

Lydia blef kall från hufvud till fot.
Nej, hon stod icke ut med detta brusan-
de dån, denna sjudande kraft, som tog
men aldrig gaf. Bäst att vända och gå
upp på sitt svala rum, rymligt som en
sal med sparlakanssängens fyra snidade
stolpar. Där kunde hon sätta sig i den
stora länstolen af nött gyllenläder och
spela prinsessa. Men när hon tröttnade
på detta, rusade hungern än starkare på.
Läsa? — Det var underligt med böcker.
De voro större än människorna, och när
man då läste, blef man orolig, ville till-
baka till människorna, ville se världen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1903/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free