Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unnerup. Ett kapitel ur en ofullbordad roman. Af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
HILMA ANGERED STRANDBERG.
förändrad, ville själf blifva en annan. En
tid fanns, då hon gick från böcker som
från stålbad, en, som tyckte sig kunna
slåss med jättar och stiga mot det gräns-
lösa. Men rundt om förblef allt sig likt.
Det lilla var den ofantliga älfven, som
rann midt igenom lifvet och i hvars brus
det stora drunknade som en drömton —
man visste knappt, om man verkligen
hört den. Människorna, som läste böc-
kerna, fortforo ju att tänka, påstå och
vara alldeles detsamma som förut. De
togo böckerna som något vid sidan af,
något som alls icke hörde till lifvet. Detta
gjorde Lydia yr i hufvudet. Det bragte
henne till att tänka öfver böckerna. Om
det var något fel med dem? Och nu
såg hon, hvad hon nog länge känt, ehuru
hon icke tänkt sig, att det kunde vara
annorlunda. Hon såg, att böckerna, hon
läste, voro rädda. De fruktade att sjunga
ut. Redan länge hade hennes eget in-
nersta skrikit högre än de. I ångest
hade hon till hvarje ny bok, till hvarje
ny människa ställt samma stumma fråga:
Har du aldrig tyckt, att världen är upp
och ned, att lögn är sanning och san-
ning lögn? Efter detta enda var det
egentligen hon lyssnade, när folk talade.
Efter tecknet, som skulle antyda —
Ah, dessa röda djäfvulsgrin — dessa
gälla häxskrin — blott man tänkte.
Skulle man då icke tänka?
Tänkte då icke andra än hon? —
Lydia vände sig oroligt i stolen.
Hennes fingrar började rastlöst spela
på fönsterkarmen och på stolens höga
rygg. Inte skulle hon sitta här — det
var något hon borde uträtta, en hand-
ling hon försummade —
En vårdag — länge sedan nu — hade
hon gått till sin moderliga vän och sagt,
att hon måste bort, ut, väfva, spinna,
skura golf, om inte annat. Hon läng-
tade att se blodet tränga genom naglarna.
Nu frös det till is i hennes välvårdade
kropp. Nu irrade hennes fattiga själ
omkring i en öken af småhet och obe-
tydlighet och feghet, och till det vore hon
för stor. Hon var alldeles vild. Och
grefvinnan blef icke ond. Hon blott be-
handlade henne med den varsamhet, man
använder mot sinnessjuka.
Sinnessjuk — hvem vet? Allt före-
faller henne ibland sällsamt overkligt.
Så hon talade, grefvinnan, varligt och
blidt om målet, som vore att göra sin
plikt på den plats, Gud anvisat. Hur
skulle man veta, att platsen anvisats?
Man skulle stanna, där man var, tills —
Ja, där drunknade allt i samma vatten.
Och stor vore blott den, som besegra-
de sitt högsta begär, sin skötesynd. Tja.
För resten öfverflödade man med stöd
och hjälp. Önskade lilla vännen prak-
tiska sysslor, sy t. ex.? Grefvinnan hade
aldrig trott, att det intresserade. Må-
hända fanns i byn folk mer likt lilla vän-
nens forna umgänge, sådant kunde stäl-
las om. Eller hon vore kanske ett stycke
af en poet, som sin pappa? Hon skulle
få en extra timme efter middagen att
göra små poesier på, passade det? Se-
dan kunde de komma in i stadens tid-
ning, alltid ett litet plaisir, tänk om det
var lilla Musan som kvalde!
Och i den mån patienten nyktrade
till, tog man itu med bindande förnuft:
Skulle hon kunna lefva fattigt och elän-
digt, hon, bland vulgära personnager,
simpla vanor, klen föda, allt högst be-
dröfligt? Månne icke ett godt skyddande
hem vore att värdera? Ty det skulle hon
veta: när det stora, ödesdigra misstaget
i en människas lif är gjordt — då är
det gjordt.
Samtidigt skref släkten, att tiderna
voro dåliga, sämre och sämre, ju äldre
man blef. Om hon icke stannade på
detta härliga slott, vore hon bindgalen.
Historien om tantskapet hade blåst
bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
