Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En furstinnas dagbok. Af Nils Erdmann. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
NILS ERDMANN.
Den främste i raden är konungen — liten,
missbildad till figur och anletsdrag, pannan
på ena sidan inklämd, ögonen sköna och
genomträngande. Han äger ett fruntim-
mersaktigt begär att smycka sig med ju-
veler och annan grannlåt — men han
är slarfvig, osnygg, med stinkande ande-
dräkt, fula och orena tänder. Den artigaste
mannen i sitt rike, är han fåfäng, känslo-
lös, opålitlig, i hög grad nervös, men be-
härskad, jagande efter nöjen och misstänk-
sam.
Drottningen — enfaldig som en nolla,
äfven hon utrustad med förställningskonst,
blyg, inbunden, envis, tyst, långsinnad,
häftig och välgörande, med spegeln till sin
förtrogna vän.
De kungliga syskonen nulliteter, men
lätt sårade och lättrörda. Sofia Albertina
en smula krokryggig, föga olik en liten
gumma, bortskämd, nyckfull och svårhand-
terlig, gnatig, otålig, oresonlig, ofta grof i
mun, när hon vredgas. Den yngre hertigen,
Fredrik Adolf, en vacker karl — men så
lättsinnig! God, älskad och högdragen, klent
begåfvad och ovårdad, tvetydig i sitt tal
och i valet af föremål allt utom nogräk-
nad. Prinsen-gemålen, hertig Karl, i bör-
jan uppehållande skenet, snart åter fängslad
i en af de tre gracerna, grefvinnan Augusta
Löwenhielms rosenbojor. sedan allt flykti-
gare och glömskare, både af anständighet
och lefnadsvett. Hertiginnan, först något
svartsjuk, skrifver i stelnad resignation, med
harmsen och trött likgiltighet: »Så länge
han hade sina älskarinnor var det mycket
bättre, men sedan den sista blef landsför-
visad . . . och han ej skaffat sig någon ny,
har hans lynne blifvit ännu värre, och jag
har dagligen varit utsatt för häftiga utbrott
däraf, hvilket t. o. m. inträffat inför be-
tjäningen . . . .»
Detta är gudarna i Olympen. Efter
och kring dem svärmar ett litet hof af mindre
gudar och halfgudinnor — ögontjänare,
örontasslare, dumma skräflare och förslagna
smickrare, kalla och cyniska egoister —
eller gracer, omgifna af galanter, illa för-
summade af männen, spirituelt folk, intrig-
makare, folk med^ en kvickhet, som blir en
dolkstöt, med ett umgängesvett, en salongs-
polityr, som döljer en hög grad af råhet.
Det är en mycket sedeslös Olymp —
mycket fördärfvad och skvallersjuk — en
Olymp, som älskar att slita sönder äfven
det bästa och fläckfriaste rykte, men hvil-
ken, ehuru brinnande af en njutningsfeber,
som förtär utan att förbränna, gäspar i
njutningens famn. Luften är mättad af
ängslan, af fruktan, af misstroende, af sårad
egenkärlek, af onda ögons, elaka tungors
och själfviska sinnens gift. Och man häp-
nar öfver de löjligt ömkliga bagateller, som
i en dylik värld blifva världshändelser.
När Hedvig Elisabet Charlotta, efter
en hel rad af kapitel, som nästan uteslu-
tande skildra hoffester, börjar på nytt, sä-
ger hon: »Är det ännu mera fester, tager
då detta aldrig slut?» Och hon ursäktar
sig med att hon icke känner till, ej har
plats för allvarliga ämnen. — »Jag måste
utropa: Lefve galenskaperna!»
Hon vet, att hon ägnar en något dryg
del af boken åt efemära hofnöjen och för-
lustelser. Ingen af tidens memoarförfattare
kan här vid lag täfla med henne. Hon
beskrifver det största som det minsta, vare
sig det gäller ett maskeradupptåg, ett di-
vertissement eller en tornering — scener,
dräkter, agerande — kort sagdt: hela hi-
storien — från pompösa och lysande riddar-
spel till offenbachiader à la Piron.
Oförnekligen måtte det hafva gjort ett
synnerligen komiskt intryck, när de olympiske
uppträdde i kjolar, ridande på kor eller
åsnor, såsom arlekiner och pierrots, när
Cupido framställdes som en puckelrygg
och Adonis som en beskedlig fuling, och
när Sofia Albertina, Qvedlinburgs abbedissa,
på Gripsholm möttes af sina nunnor, bland
dem Armfelt och Schröderheim, predikande
skomakarelatin.
Detta är bagateller — må vara. Men
då man erfar, hur djupt, med hvilket skåde-
spelarallvar gustavianerna togo sina roler,
blir det kanske långt mera. Likasom en
för oss nästan oförklarlig lustighet var nog
att uppehålla glädjen, att gifva impulser till
skämt och skratt, ja till nya nöjen i veckor,
så kunde en liten öfverträdelse-eller under-
låtenhetssynd, begången vid en tornering,
ett divertissement, ett maskeradupptåg, en
kostymfest, växa ut till mäktiga dimensio-
ner, till en personlig skymf eller en stats-
affär.
Det är en dylik, till rena barnsligheter
— eller, hvarför icke, till rena futtigheter —
inskränkt och bunden synkrets hvilken ver-
kar så trångt och så tryckande och som låter
de gustavianska människorna — Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
