Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre dikter. Af Bo Bergman - Mor jord - Drömmarena - Adagio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE DIKTER.
Ap BO BERGAAN.
MOR JORD.
Nu vill jorden gå till sängs, hon är så trött,
stackars gamla mor med butter sorg i minen.
Aftonrodnans lampa, som har brunnit rödt,
Skrufvas ner, och skymningen drar för gardinen.
Åh hvad du skall sofva, mor, hvad du skall sofva.
Dröm om tiden, när du själf var ung en gång
och du födde starka, sköna barn till världen,
gudabarn, som älskade i lek och sång
och som utan tankar åldrades vid härden.
Nu ha barnen tappat lekens gudagåfva.
Ännu söker mannen kvinna, kvinnan man,
men af stel förtviflan deras ögon brinna,
och de ropa som i töcken till hvarann
och få aldrig svar och snyfta och försvinna,
när det lilla lifvets irrlopp är fullkomnadt.
Stora, tysta mörker, födt af evighet,
allas vagga du och allas bår, som väntar,
gif nu mor de bästa drömmarna du vet,
tills den snåla dagen på gardinen gläntar.
Stilla, barn, med edra trätor. Mor har somnat.
DRÖMMARENA.
De skrida förbi med famnen sträckt
mot en syn, som evigt gäckar.
Deras panna är mörk, deras dräkt
har trasor och hål och fläckar.
De följa en stjärna, en vind, ett moln,
ett irrsken, en korseld af nycker
och trycka till bleka läppar den skåln,
där aningen tömt sina drycker.
De köpa ej jord och de bygga ej hus,
mot okända trakter går färden,
och gåfve Herren dem himlarnas ljus
och gåfve Satan dem världen,
de kunde ej stilla sin törst ändå,
de måste söka och vandra och gå
på väg till någonting annat.
Hur smått blir allting som fått ett svar!
Det stora är det, som står olöst kvar,
när tanken svindlande stannat.
ADAGIO.
Nu badar allt i nattens silfverljus.
Med stängda luckor drömma hvita hus
vid vägarna, där ingen färdas,
Ur hvalfvet under parkens gamla träd
en fågel lockar späd
på något hjärta, som förhärdas.
Det går en dans i hvitt på sjö och äng
och vinden hvilar i en rosensäng
och skuggan på sin bädd i snåren.
Men innerst i en dold och daggig vrå
står Puck och lurar på
en månglimt, som har tappat spåren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
