Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drachmannsstudier. Af Klara Johanson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68
KLARA JOHANSON.
ut för? när man vräkes öfver bord en
gång .
Vrildt og tœrnmet (i88 i) rymmer icke
endast kust- och sjöhistorier, om än dessa
utgöra bokens barlast. Den första berät-
telsen, »Skraaplaner», utvecklar ett fisklä-
ges utförsresa från ställningen af ett blomst-
rande och af en fruktad patriark suveränt
regeradt samhälle till en förnedrande situa-
tion som korrumperad sommarnöjesort för
hufvudstadsbor. Skildringen börjar med
patriarkens död, och den bäfvande, rådlösa,
solenna stämning, som vid denna vänd-
punkt, härskar bland allt folket, är mäster-
ligt samlad till ett starkt och enhetligt in-
tryck. Likaså den ofärdsbådande förslapp-
ningen, som redan på begrafningsdagens
afton ger sig uttryck i kroggästernas parti-
gruppering och som tyder på att upplös-
ningen har tagit sin början. Sedan varar
det inte länge innan man låter fiskarna
fredligt frodas i sjön och bygger villor
med glasverandor åt semesterfirande kö-
penhamnare. Och hufvudstadsbor, som ha
råd att ta sig ledigt och hyra sommarnöje,
måste enligt Drachmanns kälkborgarfient-
liga uppfattning verka som en förgiftande
farsot på den olycksplats, där de uppslå
sina temporära bopålar. När det gäller
att måla af den sortens folk, nekar han
sig aldrig något i karikeringsväg. En hård
nemesis vore det i sanning, om Brandes
hade rätt, när han påstår, att så fort Drach-
mann målat af en kustort, kommer en in-
vasion af intresserade stadsbor för att kon-
statera, om det är likt, och följden sålunda
blir den, att »naar Drachmanns Pegasus
har afgræsset et fiskerleje, saa voxer der
ikke mere nogen naivitet».
Nästan lika omedgörlig är han mot
sina skeppare, när de »lagt upp» och börja
besmittas af landkrabbornas olater eller på
annat sätt förråda något samband med fi-
listeriet, såsom synes af »Kutteren Vildan-
den» och »Kærlighed og depesche», hvil-
ken senare historia för öfrigt ligger ett
godt stycke under den höga genomsnitts-
nivån och till och med använder det tafatta
knepet af en serie uppskakande händelser,
hvilka plötsligt afslöjas som en dröm.
Till de icke-marina historierna i den-
na samling hör vagabondnovellen »Byron i
vadmel», där det göres ett försök att ur
miljö och förhållanden förklara en galg-
fågels utveckling. Rubriken anger, att i
denne utstötte och förtappade ett stycke poet
gått förloradt, men den omständigheten,
att författaren skrifvit verser och lagt i
hans mun, förslår icke att alstra en sådan
uppfattning af den mörke, misshandlade
och hämdlystne landsvägshjälten. Drach-
mann är sannolikt för mycket lyriker för att
med framgång kunna bedrifva psykologi
— annat än i »Elverland».
Därmed är det också antydt, att det
uppstår mindre märkliga resultat, när han
vill kondensera sina kustmänniskors färd till
dramatisk handling och förevisa dem som
repliksägare, hvilken egenskap hvarken utgör
hans eller deras egentliga styrka. Skåde-
spelet Strandby folk, (1883), som lifvas af
några förträffliga, robusta bityper och där
saltvattenslukten icke saknas, fastän hafs-
målaren afstått sin plats åt teatermålaren,
efterlämnar ett relativt svagt intryck och
verkar i sin afslutningsscen som en basar-
tablå med sin operamässiga uppställning
af personalen, förlofning, räddningsmedalj
och fosterländsk sång. Icke heller hade
han sina bästa stunder, då han sökte för-
vandla en sjömansyngling och en fager
skeppardotter till Poul og Virginie under
nordlig bredde (1879), som nan kallat en
liten roman, där ett lofvande och hans
noveller värdigt uppslag till en strandidyll
brytes af en otillräckligt motiverad och
egenmäktigt påsatt tragik.
Men han öfverträffas icke lätt i sina
smärre sjömansbilder, där han visar oss
hafvets färdemän i kast med vindens och
djupets farligheter eller utmålar deras van-
del på landbacken och låter dem vid grog-
gen och pipan på sitt jämna, föga nervösa
sätt framlägga sina erfarenheter från sjölif
och strandhugg. Kärleken till hafvet är en
känsla, som förräntar sig, och denna natur-
liga poesi, som alltid dröjer hos en folk-
klass, hvars villkor och vanor skarpt be-
gränsa sig inom sin egenart, lönar rikligt
sjömansnovellistens ämnesval.
Nära i ton och väsen stå de berättel-
ser från Kärntenalperna, hvilka han samlat
under namnet Turvis (1891). Hafvets
majestätiska dekoration saknas där, men de
snöiga bergen resa sig stängande och all-
varsbjudande kring scenen. Författaren har
för en tid lefvat sig in med den lilla alp-
byn Tarvis’ bebyggare och blifvit hem-
van bland dem, som han gärna blir bland
enkla människor, hvilka icke förarga honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
