Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drachmannsstudier. Af Klara Johanson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
KLARA JOHANSON.
med bourgeoisikultur. Om än ett par af
dessa skisser icke äro mera karaktäristiska,
vare sig för miljön eller berättaren, än
hvilket som helst någorlunda frappant rese-
minne, uppsnappadt af en skriftställare på
feriefärd, så finner man i gengäld små taf-
lor och händelser burna af samma kraftiga
och verkningsfulla gestaltningsförmåga som
sjönovellerna, fastän hållna i mörkare och
sorgsnare färger. Den sägen från Napole-
onskrigen, som afslutar samlingen, alstrar
med sin folktonartadt episka framställning,
som med sådan tungsint behärskad ro för-
täljer om våldsamma lidelser och hopplösa
lidanden, ett gripande och öfvertygande in-
tryck.
Barretten i haand
og farvel til den sidste,
min luth över skuldren,
min kaarde ved lænd,
mit hjærte paa læben,
min sang til al verden,
saa gaar gennem verden
den farende svend.
Det är sångaren Drachmann, den evigt
unge och öfvermodige, med den vandrande
trubadurens attribut och ett hejdlöst väl-
lande flöde af sjungande rytmer på tungan,
lyrikern af Guds nåde. Ty detta är han
framför allt annat, och om än diktsamlin-
garna bilda en relativt ringa procent af
hans slösaktiga produktion, så sprudlar
sången fram hvarhelst man bläddrar i
hans dramer och berättande verk. Att öf-
verallt och vid alla anledningar smälta om
sin stämning till en visa är för honom nå-
got så naturgifvet, att han utan betänkande
förlänar sina personnager samma icke obe-
stridt allmänmänskliga drag.
Som det ofta händer, var icke hans
första poetiska dåd någon bebådelse af
hvad som senare skulle bli hans diktnings
karaktäristika. Redan 1871, då han, så-
som varande målare till professionen, ännu
icke hade utöfvat annan litterär verksam-
het än konstkritik och dylikt i bladen,
kastade han sig in i vitterheten med ett
poem om engelska socialister. Därifrån
kan steget, sedt i teorien, synas långt till
den sångarglada och samhällsflyende lands-
vägsriddarpoesien-, men Drachmann har al-
drig framträdt som någon epokgörande
systematiker, och han har städse gått efter
mindre räta linjer, än som kunde vara tjän-
ligt för den framtida vittra häfdaforsknin-
gen. 1872 var han färdig med sin första
diktbok, som innehöll både socialisterna
och annat och som i likhet med de flesta
poetiska debuter var i sitt bästa lofvande,
för öfrigt »omogen»; tre år senare kom
Dœmpede melodier, där redan titeln synes
vilja ange en tillväxt i ålder och visdom,
hvilket åtminstone formen bekräftade, och
sedan, mestadels med korta mellanrum, un-
gefär ett halft dussin band, af hvilka ett
par under signaturen Svend Tröst, erinrande
oss om den svenske skald, som en gång
vände hem från Italien med fånget fullt af
sångens »drufvor och rosor».
Liksom Drachmann aldrig i sin prosa
dukar under för frestelsen att rada upp
namn på färgnyanser i stället för ,att visa
tingen, så har hans vers icke tagit skada
af hans målarförtid. Den är så godt som
alltid af det sångbara slag, som väcker
vaga melodier inom en och som lätt för-
leder en att läsa halfgnolande. Folkvisans
genius har korat honom till sin lärjunge
och på hans lyra lagt en sträng af guld,
lik den grånade skaldens i preludiet till
Völund smed. Och närhelst han griper
i den strängen, tonar en klang af betagande
fägring och fyllighet.
Den vandrande svennen har ofta kastat
sin luta åt sidan och gripit till svärdet för
att måtta hetsiga hugg mot fienderna till
sina ideal och parera verkliga eller befa-
rade attacker. Politiken, såväl den stora
i Europa som den lilla i Danmark, har
haft lätt att sätta hans vapen i svängning,
och allt under det han i dånande vers sa-
luterat sina hjältar, Gambetta, Garibaldi,
Beaconsfield, har han med flata klingan
hånande piskat sitt eget folk för att jaga
det upp ur den flegmatiska försoffning,
hvari han sett det sjunket. Ungdom i
digt og sång, en diger samling från 1879,
rymmer ett antal hvassa och hvinande
poem af denna art. Det »sändebref» från
Paris, dateradt 1877, där han hopar skymf-
ord öfver sitt hemlands diktare, »alle
de smaa epigoner», kan icke ha varit
ägnadt att väcka kollegernas sympati, och
det förbittradt hänsynslösa sätt, hvarpå han
sjunger ut sin harm öfver landsmännens
medborgerliga fnaskighet, öfverröstar de
hjärtats snyftningar, som väl innerst bilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
