Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drachmannsstudier. Af Klara Johanson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRACHMANNSSTUDIER.
grundtonen i filippikerna mot det folk, hvil-
ket han på samma gång så varmt kan
skildra och besjunga.
Det kan då inte heller förundra, att
han fått röna misskännande och smaka
mothugg, äfven om man med fog förmodar,
att dessa icke varit af så illvilligt och mör-
dande slag, som han själf antyder i de
stycken, där han med en poets fantastiska
förstoring af proportionerna gör sig till en
fredlös flykting, jagad till blods af ilskna
hundar. I hvarje fall har han utan knus-
sel vedergällt hvad han fått lida. De
ljungande och hätska rader, i hvilka denna
den stuckna diktarstolthetens gälla flödar,
locka icke till citering, men i stället är
det frestande att uppställa som motstycke
en strof ur en af de lödiga patriotsånger
han skänkt sitt land, nyårsdikten »Danmark»
[Dybe strenge 1884):
Vi aander din luft; — den er most, den er drik,
den er söd for vört hjærte og lind for vor lunge,
ej elskov kan gro af den elskedes blik,
som din ære kan gro paa vor tunge;
tidt ungdommen fejler: men kærlig i aanden
den manddom, som bejler, du tager ved haand en
og förer den hjem till sit hus: —
O Danmark, vor fylgje i havströmmens brus,
vor moder ved fjordbölgens blaariende krus.
Det är icke några slående tankar eller
nya bilder, men där susar en fläkt af na-
tionalsång, och hvad är en sådan annat
än elementära och allmänna fosterbygds-
stämningar satta i melodi?
Sange ved havet (1877) visa sig eget
nog vida mindre inspirerade af böljemusik
och de salta vindarnas friskhet än man
skulle vänta sig af hafvets hängifne älskare,
fast Brandes nog är onödigt förarglig i sin
anmärkning, att de lika väl kunde kallats
»Sange förän spejlet». Det är mest mono-
loger på stranden, fladdrande öfver all
världens ting, beklämda stämningar, ljusa
eller ängsliga drömmar med hafvets sceneri
omkring men ofta utan oupplösligt samband
med det. I en af dessa bitar, visan om
bärnstenshjärtat, har Drachmann på ett
trängre utrymme, än han i regeln anlitar,
vetat koncentrera ett människoöde på ett
verkningsfullt pregnant sätt, som erinrar
om Heines två- eller trestronga tragedier,
om än tonfallet är ett helt annat:
De gik längs det legende hav,
og bölgerne dansed saa lette
med skum ad den gyngende slette;
de vandrede langsomt fod for fod,
stansed, og bukked sig hvor de stod ;
de sögte sig rav.
Hun fik hvad af havet han tog;
skönt blev det slebet, i form af et hjærte,
det skinned saa klart som den klareste kærte,
hun bar det paa barmen, hun kyssed det tidtT
hun gav ham til gengæld sit;
men det var. et hjærte som slog.
Han for paa det gyngende hav;
hun mödte ham ingensinde.
Hun bar paa hans hjærte derinde,
bar det hos sit, bedrövet og glad,
hun vidste slet ikke at skille dem ad; —
og hans var kun rav.
Dessa rader äro för mer än det ståt-
liga bravurstycket »Den sidste parade»,
som är så ägnadt att representera i läse-
böcker och antologier.
Ur cykeln »Venezia» i samma volym
stiger en bild af den drömmande lagun-
staden, höljd i en slöja af trolsk overklig-
het och buren på veka, gungande rytmer
af sakta vågskvalp från kanalerna:
Jeg hörer i natten den vuggende
lyd af Venezias vand;
det kommer hid över
med klagende vover,
som nærme sig, langsomt dukkende
under den buede bro.
De komme som smaabitte dværge
fra marmorpaladsernes bjærge
i rader paa to og to.
De bære en byrde, de synge en sang,
en ligbegængelse er deres gång;
stemmerne slaa mig imöde:
Snehvide, Snehvide, du döde!
Som älskogslyriker framträder Drach-
mann gärna i den vidtfarande riddarens
gestalt, ströfvaren som är redo till upp-
brott nästa morgon och vill tänka sig den
kära som en ljus och stilla Solveig, bi-
dande den fjärranfarne. Den heta, lidel-
sefullt sjudande tonen i hans patriotiskt-
polemiska dikter går icke igen i kärleks-
sångerna. Denne larmande bersärk griper
vekt och »nænsomt» i kärlekslutans strän-
gar och dröjer hellre vid den vemodiga sam-
hörigheten i skilsmässan än vid den dra-
gande åtrån och samvarons ögonblicksjubel.
Öfver den kärlek han sjunger om hvilar
något af finkänslig manlighet, som ger den
ett eget fängslande behag, och dess vemod
liknar minnet af en gången vårs ljusa nät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
