Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drachmannsstudier. Af Klara Johanson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
KLARA JOHANSON.
ter — »de lyse nætter, ak de lyse nætter»,
som han aldrig tröttnar att försänka sig i.
Lyrikern Drachmann slutar, som an-
tydt, icke där dramatikern och romanför-
fattaren tar vid. Om man undantar sjö-
manshistorierna och några reseskisser, blir
•det inte kvar många verk, där inte sånga-
ren spelar en rol och ofta, mot sin vilja
kanske, en dominerande. Till och med
sådana halft tidningskorrespondensaktiga
resedagböcker som Derovre fra Grcensen
(1877) och Danmark leve I (1885) göra,
frånsedt de inströdda verserna, intryck af
poetiska prosautkast till nationalsånger. Där
han ströfvar omkring vid det danska Ter-
mopylæ, Als och Dybböl, eller dväljes ne-
danför gränsen i det frånskilda landet, fyl-
les hans själ af skiftande och flyende stäm-
ningar, återgifna i högstämda monologer
•och apostrofer eller i samtal med de tre
symboliska följeslagarna och samlande sig
till en schwungfull och andäktig, i hvarje
fall högligen lyrisk fosterländskhet. I ett
tredje patriotiskt verk, sångcykeln om den
oförvägne fribytaren Peder Tordenskjöld
(1880), har han i en serie lustiga vers,
hvilka löpa i en fart, som föga erinrar
om officielt-nationel äreminnesstil, lofsjungit
hafvet som »de danskes vej».
I hans första roman, En overkotnplet
(1876), växa verserna frodigt kring berät-
telsens stomme och utgöra helt visst det
mest färdiga i denna älskvärda men tafatt
sammansatta bok. Den öppnas med en
effektfull och intagande stämning af lind-
doftsromantik, hvilken dock genom »alt
dette dæmpede, dovne, drömmende, duf-
tende, vuggende, villieshæmmende» den
vill ge uttryck åt väcker en farhåga att
man skall få göra bekantskap med någon
liten Lyhne som gymnasist. Men genast
på andra sidan kastas man hufvudstupa in
i en skara skolpojkar, som leka krig, och
man förlorar sedan aldrig ur sikte, att det
är femton-, sextonåringar romanen handlar
om. Det är möjligt, att dessa, som inled-
ningen antyder, äro tidstypiskt behandlade;
i hvarje fall röja de drag, som igenkännas
hos ungdom på det stadiet i hvilken tid
■som helst och skildras därjämte med ett
trohjärtadt allvar och en kamratlig sympati,
rsom man knappast väntar hos en trettio-
åring. Den yngling, som föranledt bokens
titel och som, enligt hvad det otydligt
framgår, skulle utgöra medelpunkten, har
emellertid skjutits åt sidan till förmån för
en annan, som väcker ojämförligt störst
intresse, hvarigenom jämvikten i hög grad
rubbats och afslutningen, där hjälten åter
rycker fram i första ledet, förefaller lik-
giltig. Miljön med det ärevördiga slottet
Fredensborg och dess »have» är utan långa
beskrifningar gifven med en sådan inprän-
tande åskådlighet, att den på hvarje blad
står för en och gjuter sin stillsamma park-
idyllstämning öfver de ungdomliga äfven-
tyren.
Samma år utkom Ungt blod, bestående
af tre noveller, som förut publicerats i
bröderna Brandes1 tidskrift »Det nittende
aarhundrede». Med dem lär Drachmann
ha vunnit sin första egentliga succés, och
detta kan man väl förstå med hänsyn till
två af dem, under det däremot den tredje,
»Najaden», på intet sätt synes mig märk-
lig. »Dædalus» är en med målande kraft
och vibrerande känslighet berättad historia
om ett underligt bohêmepar, en förolyckad
flygkonstnär och hans dotter, och »To
skud», en landtlifsnovell, visar en realistisk
bredd och saftighet i förening med en stramt
sammanhållen komposition, sådan Drach-
mann väl aldrig senare har öfverraskat
med. Helt säkert icke i den elfva år se-
nare konstnärsromanen Med den brede
pensel, i fråga om hvilken man inte bör
tänka på något, som liknar komposition,
och där den bredd, som titeln synes ut-
lofva, visserligen erbjudes till öfvermätt
men saftigheten absolut saknas. Det är
mindre en roman än en polemisk konst-
dissertation, lagd i munnen på en af dessa
folkskygga och indignerade »særlinge», som
Drachmann stundom gör till sina språkrör
och hvilka icke lämpa sig till romancentra,
när de som här framvisas utan förklarande
belysning inifrån.
Till tiden ungefär midt emellan de båda
sistnämda prosaböckerna ligger den af en
sväfvande och svårmodig mystik genom-
väfda romanen Vandenes datter (1881). I
en irrande junkers utvecklingshistoria från
de papistiska religionskrigens dagar flätar
sig ett allegoriskt sagomotiv, ett ur böljorna
uppstigande symboliskt väsen, som tar ge-
stalt och formar sig till förkroppsligandet
af den idealtörstande mänsklighetens hög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
