Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Gorkij, Maxim: Den förfallne vågbrytaren. Öfversättning från ryskan af Ottar Stare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
MAXIM GORJKIJ.
var deras väg stängd. Då de sökte att
lugnt fortsätta sitt lopp, slogo de bröstet
hårdt mot klipporna. Stönande gledo
de tillbaka. Muren var kall, otillgänglig.
Hafvet ryste.
I besinningslös förfäran rusade vågor-
na framåt, krossande bröstet mot de
mörka klipporna. — En klagande suck
steg ur hafvet.
Modfällda ila vågorna bort. »För-
räderi, förräderi», ropa de. Vi ha tagit
mot dem som vänner. . . Friheten — fri-
heten ha de stulit från oss.»
Moder Storm snyftar. Rytande kastar
sig fader Orkan mot den mörka muren.
»Klippor, hotfulla klippor! En gång
voren också I fria, en gång andadens
också I fritt. Hvarför han I stulit fri-
heten från våra små barn?»
De hotfulla klipporna grepos af för-
trytelse. »Ej ha vi stulit den af egen
vilja. Man stjäl, då man blir befalld att
stjäla», svarade de med en dyster suck
och stodo ondskefullt resta mot hafvet.
Hän öfver hafvet ilade moder Storm,
ilade fader Orkan under hvin och snyftan.
De kallade vågorna samman och bringade
dem det ödesdigra budskapet: »Vågor,
arma vågor! Svunna, svunna äro frihetens
dagar. Hädanefter ären I trälar.» — Så
drogo de bort. Hafvet föll i vanmakt.
De mäktiga, gamla vågorna gå ned i
hafvets djup. Stormen skall ej väcka
dem, fader Orkan ej kalla dem. Dy-
stert rulla de unga vågorna. Ej hörs läng-
re skratt, ej sång om den frihet, som
varit. Solen lyser så matt på himlen,
och himlen hvälfver sig så mulen, så grå.
Någon enda gång, då ofrihetens hårda
tvång blef de unga vågorna för tryckan-
de, reste de sig till endräktig kamp mot
fienden. I tättsluten kedja slogo de mot
de skarpa klipporna — de otillgängliga
klipporna sviktade ej. Blott en suck lik
ett svagt eko förtonade i rymden — den
sista sucken ur de orädda kämparnas
krossade bröst. Hafvet sörjde. — Åren
gingo. Många år förgingo. Många unga
vågor krossade sitt bröst mot klipporna.
Allt mörkare, mörkare blef det rundt om-
kring.
Då blef det oro bland vågorna: »Vi
skola vänta, vänta och samla krafter.»
Aren gingo. — De unga vågorna
hade vuxit sig starka. De sände ut
ilbud till alla hafvets kanter för att väcka
de sofvande och kalla alla vågor till
kamp mot klipporna. Ilbuden skyn-
dade ned till de gamla vågorna i hafvets
djup och manade dem till strid. De
gamla vågorna skakade modstulet sina
grå hufvud: » Oss brister styrka, oss brister
hänförelse. Hvarför strida, hvarför ligga
i fejd med klipporna?» — Vågorna sän-
de ut ilbud att uppsöka föräldrarna, att
kalla moder Storm och fader Orkan till
bistånd. De foro öfver hafvet, de voro
ej där. I bergens klyftor funno de dem.
»Med ödmjuk hälsning träda vi fram
för eder, föräldrar, som ilbud från vågor-
na. Lämnen de trånga bergen, flygen i
hvinande hast till hafvet och sliten de
nesliga band, som hindra våra bröder
att andas! Ingjuten lefnadslust och frihets-
törst hos de gamla vågorna! Ställen upp
hotfulla härar och fören dem samfäldt
mot klipporna! Ej b!ir kampen oss fa-
sansfull, ej döden fasansfull, ty vårt mål
är brödernas frihet.»
Moder Storms hjärta började klap-
pa våldsamt, fader Orkans blod brän-
na som eld. Minnet af den gamla goda
tiden hade väckts till lif hos dem vid
ilbudens tal. En vänlig blick blef de
unga budbärarnas lön, och till det ändlö-
sa hafvet brusade i mäktigt dån ett ju-
belskri från bergens klyftor: »Vi komma,
vi komma, vi komma till kamp för fri-
het, till kamp för frihet, till kamp för
frihet. Upp mäktiga vågor, bräcken edra
bojor, bryten edra hinder!»
En underbar kraft låg i detta rop:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
