Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Gorkij, Maxim: Den förfallne vågbrytaren. Öfversättning från ryskan af Ottar Stare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRFALLNE VÅGBRYTAREN.
det väckte de sofvande, gjorde de gamla
unga, ingaf mod och förtröstan. • Vå-
gorna höjde sina hufvud, vågorna satte
sig i rörelse, villigt följande maningen
till strid.
Stilla natt härskade på hafvet, svarta
moln hängde rundt omkring, då det mäk-
tiga härskriet först skallade. Från öster
till väster, från söder till norr samlade
sig vågorna, samlade sig i välordnade led.
De unga vågorna brinna af strids-
lust, de främsta skrida redan till anfall,
Under blixtrar och storm ila de fram
öfver hafvet. Orkanen skyndar dem till
hjälp. Stormen ryter. Orkanen vrålar.
Striden har börjat. »Framåt, mäkti-
ga vågor! Seger eller död!» brusar fält-
ropet, under det vågorna rusa fram mot
den mörka muren. De trumpna klip-
porna spritta till. Allt häftigare tränga
vågorna på. Oförväget äntra de upp, slå
bröstet mot klipporna och sjunka liflösa
ned. Klipporna äro fullstänkta af blod,
de oförfärade kämparnas blod.
Moder Storm suckar: »Barn, älskade
barn! Redan ha de främsta fallit. Ännu
många af eder skola falla, men i dag kuf-
va vi fienden.»
Hafvet sjuder. — I de fallnas ställe
träda nya vågor. Hvilket hot i deras
blick, hvilken kraft i deras gång! Frä-
sande, dånande slå de mot de skarpa
klipporna, slungas tillbaka, slå ånyo mot
dem och kalla döende sina bröder till
hjälp. Klipporna stå fasta. Men mörka,
oförfärade storma vågorna fram. Ej ha
de någon gräns, något slut, de hotfulla
vågorna. Hafvet har lämnat sina bräd-
dar. Alla vågor stå i de kampandes led.
Suckan och gny härska på hafvet. Som
väldiga lejon störta sig de gamla vågor-
na till de ungas bistånd. Deras hvita
lockar fladdra, marken börjar skälfva
rundt omkring. Med fruktansvärd styrka
kasta de sig öfver klipporna.
Redan grydde morgonen, en dyster,
grå morgon. Klipporna stå alltjämt orubb-
liga, stormen hviner alltjämt öfver vå-
gorna, och alltjämt dö vågorna, dö, kros-
sande bröstet mot de skarpa klipporna.
Fulla af förfäran kommo människorna
samman. Fiskarena sågo med harm,
huru de oförskräckta vågorna gingo under
i den skenbart ojämna striden. Deras
hjärtan hoppressades af smärta, och de
kärfva männen fällde tårar under brin-
nande bön till Gud om ett snart slut
på den rasande striden och seger åt
vågorna.
Själfva den ondskefulle människoty-
rannen, som rest klipporna mot hafvet,
greps nu af fasa. Hans hårda hjärta
veknade vid anblicken af lidandet och
förödelsen i hafvet. Huru gärna, gärna
skulle han ej nu velat bortskaffa klippor-
na och återbörda vågorna friheten!
Men för sent. . . Vågorna klaga ej läng-
re, bedja ej längre. Alltför många vågor
ha redan fallit, alltför ljuf är hämnden
för deras fall. Med dystert dödsförakt
bryta de under stormens mäktiga skri
fram mot den vattenskimrande klippbran-
ten. . . Rundt om råder andlös väntan:
antingen skola vågorna nedvräka de kalla
klipporna eller hafvet förvandlas till en
graf.
I jämna, trotsiga led ryckte de an.
Framåt! I samma ögonblick slogo de
mot muren — klipporna vacklade vid
det väldiga slaget. Vågorna domnade
af, svallade tillbaka och svallade i ursin-
nigt raseri åter fram. . . Allt rördes hop
i stridens virrvarr. Suckan och dån här-
skade på hafvet, och hafvet tycktes resa
sig från sin bädd och flyta samman med
himlen. — Då föllo klipporna.
Det sista anloppet hade blifvit dem
öfvermäktigt, och under bedöfvande brak
vräktes de ned i hafshvirflarna, där de
fallna vågorna lågo.
»Bort, usla kadaver!» vrålar hafvet
till de nedstörtande klipporna, »här är de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
