Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Looström, Ludvig: En konstnärsbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
LUDVIG LOOSTRÖM.
Det nu anförda är i hufvudsak allt hvad
författaren har att säga om Pilos infly-
tande på dansk konst. Således redan här
ett minimalt inflytande.
Så kommer han till Pilos ställning till
de samtida svenska konstnärerna, först och
främst till Pehr Krafft d. ä. och Lorenz
Pasch d. y., hvilka under några år voro
hans elever i Köpenhamn, samt därefter till
Roslin. Nu först komma vi riktigt in på den
komparativa värdesättningens gungfly. Här
märker man otvetydigt, att författaren anar
några farliga rivaler till sin skyddsling, nu
gäller det att hålla dennes fana högt. Med
Krafft gör han processen tämligen kort.
När denne hemkom år 1768, hade han,
heter det, alldeles glömt sina ungdoms-
öfningar i Pilos art och omformat sig till
en trygg, positiv målare enligt Roslins
recept. Ju längre tiden lider, desto mer
afnötes den parisiska glansen från Kraffts
sidentyger, hans människor bli torrare, och
hans konstnärssinne tyngre och mulnare.
Därmed få vi andra, som hos Krafft så
mången gång beundrat den psykologiska
skarpblicken och den djupa, manliga kolo-
riten, åtnöja oss. Så kommer turen till Pasch.
I hans utveckling såsom målare lär Ros-
lins inflytande blifvit det sista och af-
görande. Redan när han återkom till
Sverige, var hans konst mycket starkt fär-
gadt af den Roslinska manufakturkonsten.
Han medger dock, att Pasch var och
förblef en personlig begåfning under hela
sitt lif, som icke imitatoriskt upprepar hvad
han lärt utan omformar det till ett eget ut-
tryckssätt, hvilket stundom bär vittne om ett
ovanligt finkänsligt och smidigt konstnärs-
temperament, ja han är måhända, och där-
uti gifver jag författaren rätt, den inhemske
gustavianske porträttör, som med den stör-
sta begåfning förenat den grundligaste ut-
bildningen. I det stora hela blef Roslins
inflytande betydligt mer vidtgående och
mer betydelsefullt för konstutvecklingen i
Sverige än Pilos, säger författaren. Huru
utfaller då hans dom om Roslin? Ytterligt
till dennes nackdel. Redan på tal om ett
porträtt af Fredrik V af Pilo får man veta,
att dennes skimrande, hvita sidenkjol ej
är glatt och ängsligt målad som Roslins
hvita sidenkjolar, vidare att Roslins storhet
som konstnär hufvudsakligen är begränsad
till det utveckladt handtverksmässiga inom
måleriet och att han ej äger nog koloristisk
begåfning för att breda skimmer öfver smin-
ket, hans konst är en manufakturkonst
o. s. v. Visserligen ligger något uns sanning
häri. Det fanns en tid, då jag för min del
kunde i viss grad instämma i denna skarpa
kritik. Men en konstnär bör dock bedöm-
mas efter det bästa han gjort, och sedan
sådana bilder af Roslin kommit i dagen
som hans porträtt af sin fru i taflan på
Fånö eller den Jenningska familjegruppen
eller Joseph Vernets bild, båda i national-
museum, borde en konstkritiker, synes det
mig, tveka att slunga ut epitetet manufak-
turist om mästaren.
Annorlunda låter det framför Gustaf
III:s bild på Pilos stora kröningstafla. Där
faller författaren i exstas: »Det är fåfängt
att söka beskrifva, huru i bästa mening
konstnärligt behärskadt, lätt och finkänsligt
denna konungagestalt är målad. Samma
silfverbrokadklädnad, som Roslin reprodu-
cerat med manufakturistens småaktigt torra
omsorg, har Pilo målat lätt och luftigt»
o. s. v., Roslins och Lorenz Pasch\s por-
trätt af Gustaf III bli üflösa, frånstötande
dockor (!) i jämförelse med denna, den impo-
santaste och noblaste bild i färg af tjusar-
konungen, som någonsin utförts», slutar
dityramben.
Detta omdöme kan väl dock svårligen
vara allvarligt menadt.
Stanna någon gång framför Paschs’ stora
helbild af konung Gustaf III i gula salongen
på Gripsholm eller framför Roslins af samme
konung i Gustaf Hirs contemporainsal där-
städes och betrakta dem med ett fördoms-
fritt öga. Hos den förre märker jag för
min del snarare denna stråle af det eviga
ljuset, som Sergel i ett hänryckt ögonblick
påstod tjusarekonungen vara; och om jag
också på visst sätt återfinner »dockan» i
den roslinska kungabilden, så är denna
docka dock hvarken frånstötande eller liflös
utan en synnerligt intressant och tilltalande
företeelse. Gå sedan upp på museum och
se på samme konung, där han sitter midt
i den stora kröningstaflan med den halft
sneglande blicken, som är så tröttande
enformig i Pilos kungliga porträtt och åter-
finnes såväl i Fredrik V:s som Juliana Marias
m. fl. Gör så jämförelse! Alla hafva de
stora förtjänster, någonting personligt i den
konstnärliga uppfattningen, ehuru på olika
sätt. För min del instämmer jag i Emil
Hannovers kortfattade karaktäristik af Pilo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
