Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur bokmarknaden - Ruhe, Algot: Svaga herrar. (B. H. B.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
Algot Ruhe: Svaga herrar. Stockholm, C. & E.
Gernandts förlagsaktiebolag.
Det är en betydande bok. En bok
med skärpan, ärligheten och modet hos de
bägge föregående, men med ett plus: större
djup, vidare ’synpunkter, starkare och fyl-
ligare ton.
Ruhes konst fick vänner redan med
debuten, men vedersakarne voro nog flera.
Om man lämnar åsido den stående indig-
nationsmassan — folk som genast få en
moralisk kongestion åt hjärnan, så snart
någon faller på den idén att dryfta ömtå-
ligheter utanför skål och vägg och i en
annan tonart än den gängse punschhumorns
— så fanns det naturligtvis invändningar
att göra mot författaren till Bakom fasa-
den. Ögat var klart, greppet säkert, men
detta öga såg icke djupt, och under grep-
pet, som formade människoleran, förflykti-
gades den rätta lifspusten allt för lätt. Det
var och förblef något grundt och sterili-
seradt i hans konst. Dessa små croquiser
från ett modernt storstadssamhälle, nerka-
stade med febrila och uddhvassa streck,
voro både kvicka och hemska, men så
öfvertygande verkade de icke alltid. Be-
lysningen var ställvis en smula arrangerad,
och den grymma glädje, med hvilken för-
fattaren petade hål på sina dockor och
demonstrerade innanmätet tör oss, var icke
fri från pose. Man kom inte riktigt på
det klara med om hans talang uteslutande
var en snabb och skicklig karrikatyrists
eller om den gömde på mera och om för-
fattaren själfmant satte gränser för den —
i ett konstnärssamvetes förakt för godt-
köpssegrar, för att lämna sig åt det stora
commune bonum i tankar och känslor.
Det fanns nog ett och annat i Bakom
fasaden som pekade åt det sista hållet:
att författaren bar pä mera än han ville
eller ännu hunnit visa. Hans mondänt af-
mätta tonfall kunde plötsligt få en hasti-
gare rytm, och strålar af svidande värme
sköto fram under ironien. I Cyril och
Irmelin var spelet öppnare; här jubla och
våndas känslorna fritt, och det är, i Irme-
lins bref åtminstone, icke många tankar på
attityder. I öfrigt gaf den lilla vackra kär-
lekskorrespondensen med sin helt naturligt
något snäfva ram intet öfver den första
boken. Steget framåt har kommit nu —
med den lefvande och sanna målningen
ur Stockholmslifvet som dessa rader vilja
anmäla —, och steget är betydande.
Hvad som skiljer Svaga herrar från
de båda tidigare arbetena af samma hand
är framförallt skildringens vidd, perspek-
tivet i boken. När författarens konst förut
mest var silhuettens, har den här vuxit
både på djupet och bredden och ger icke
bara typer utan en milieu. När han förut
tog enstaka individer och satte dem i en
konflikt eller öfverraskade dem bakom lyckta
dörrar för att visa hur tunn hela den pri-
sade samhällspolityren är och hur lätt rå-
virket tittar fram, har han här målat dem
på bakgrunden af ett åldradt samhälle, som
olyckliga eller löjeväckande produkter at
en värld som murknar. De ha blifvit så-
dana de äro, därför att samhället är sådant
det är. Det är inte bara trottoaren som
vacklar under dem, när de stötas ut i nat-
ten från sitt artificiela paradis, paralysera-
de af alla möjliga gifter; hela tillvaron
vacklar och vaggar som om den lossnat
ur sina gängor. Ledan tvingar dem att
bedöfva sig, och bedöfningen föder ny leda,
och så svänger deras lif som en pendel
mellan förlamning och ekstas och ekstas och
förlamning. De få plikta icke bara för
sina egna synder, utan för den arfsynd
som brott och orättvisor och maktmissbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
