Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Laurin, Carl G.: Carl Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL LARSSON.
243
torgen. Hvilka starka stockholmsintryck
skall ej den lille Carl insupit, då han
gjorde sina upptäcktsresor bland krokiga
gränder och brinkar, då han från Trång-
sund såg Storkyrkans torn, det vackraste
kyrktorn i Stockholm, afteckna sig mot
himmelen! Inne i kyrkan stod då ännu
det första konstverk som han beundrade,
och som helt säkert på ett egendomligt
sätt tillfredställde hans obestämda längtan.
Med glad djärfhet reser sig St. Göran
i sadeln och höjer sitt svärd mot en drake,
som från draksynpunkt är rent af idea-
lisk och som t. o. m. en japanes skulle
kunna gilla. Ett annat barndomsintryck
inhämtade dåvarande lärjungen i Ladu-
gårdslands fattigskola karaktäristiskt nog
nere vid Storgatans kasern. Där fick
han lära sig att slå på trumma och sola
sig i den militärlyx, som sedan alltid i
honom haft en öfvertygad beundrare.
Tidigt måste han försörja sig själf.
Han lärde sig retuschera hos en fotograf
och tecknade illustrationer. Redan som
gosse kom han in på Akademien. —
Det var redaktör Richard Gustafsson
som först upptäckte talangen och lät
ynglingen teckna på stock för träsnitt i
sin tidning Kasper. Vi som varit barn
på 1870-talet minnas, med hvilken glädje
man såg i den nya upplagan af Ander-
sens sagor, som hufvudsakligen illustre-
rades af Larsson. Det var 1876. Här
meddelas en af dessa teckningar, tre små
nippertippor i dräkter, som man fann
hänförande på 1870-talets barnbjudningar.
Hur mycket fin barnpsykologi fanns ej
redan hos den unge tjugutreåringen!
Dessa teckningar bära alla en personlig
prägel, de ha det Larssonska maneret,
och om också dess upphofsman med en
för honom betecknande gest sätter han-
den för munnen och vänder bort ansiktet,
då det är fråga om dessa bilder, påstå-
ende sig skämmas »som en hund», så var
det dock det bästa som då tecknades i
Fot. Saulieu, Paris.
CARL LARSSON VID 187O-TALETS SLUT.
Sverige. Med V. Pedersens ritningar till
samma bok kunde dessa ej mäta sig; det
mystiska draget, så viktigt för en sago-
tecknare, saknas hos Carl Larsson. På
detta område träffa en V. Pedersen, en
Werenskiold, en Kittelsen själfva hjärt-
punkten. Det var med framgång Larsson
bedref sina studier vid Akademien, men
något resestipendium fick han ej. År
1876 reste han till Paris på egna medel,
på penningar, som han med sin järnflit
tecknat ihop. Redan från början visar
sig hos honom detta drag af okuflig
arbetslust, så nödvändigt för att bilda
en stor konstnär. På samma gång hade
han ett sprudlande öfverflöd af lifslust,
idéerna trängdes i hans hjärna, och han
älskade skönhet och njutning med den
hänsynslöshet och det lyckliga resultat,
som förunnas de få, som stå under allra
högsta protektion af både Venus och
Apollo.
Han försökte sig med en stor tafla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
