Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Laurin, Carl G.: Carl Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-252
CARL G. LAURIN.
tat sig emot. Man har funnit freskerna
maniererade, platta i dubbel mening och
ej minst karikatyrartade. Kanske ha en
del af de ymnigt förekommande fladd-
rande skynkena ett »Faltenwurf» af sådant
slag, att de utjämnade skulle bilda kon-
stiga figurer, säkert är dock att freskerna
äro »storsvenska» i bästa mening, att
väggarne både i form och färg ha en
märklig enhet och att ingen modern
konstnär här i landet trängt så in i 1700-
talets väsende som Larsson. I »Taravals
skola» torde han i det afseendet nå allra
längst. Till det stora fältet i öfre trapp-
huset har Larsson gjort ett ståtligt för-
slag Gustaf Vasas intåg. Men man lär
tycka att det kan vara nog med Lars-
sonska väggmålningar på museum. För
egen del skulle jag hellre sett ett annat
ämne, en apoteos öfver den moderna
svenska konsten till exempel, ty hur för-
träffligt han än skilt sig från sin svåra,
sin enorma uppgift, allra bäst målar
han vår tid. Härmed har jag dock ej
sagt, att en Engelbrekt och hans dalkar-
lar, målad af någon andra klassens konst-
när, vore bättre än Larssons Gustaf
Vasa.
Carl Larsson hade nu hunnit till den
tidpunkt, då det var komplett onödigt
för honom att byta om namn för att
lättare skilja sig från andra. Det mest
ordinärt klingande svenska namn hade
han skrifvit in i konsthistorien, så att
inga misstag på person längre äro möj-
liga.
Carl Larsson älskar konsten, gammal
och ny. Visserligen kan han ett ögon-
blick gripas af missmod, då allt förefaller
honom vara »smörja» och han tycker att
endast en assyrisk relief af ett döende
lejon »verkligen är förbannadt bra», men i
regel intresserar han sig för allt mänsk-
ligt, och den omfattande bildning han
skaffat sig hör till den riktiga sorten, den
som ingått i blodmassan. Två betydande
illustrativa arbeten hade den outtröttlige
konstnären utfört vid 80-talets midt
och under 90-talets början, teckningar till
Anna Maria Lenngrens dikter, en bild-
serie, som på ett dråpligt sätt skildrar
Gustaf IILs Stockholm, och slutligen hans
kanske värderikaste teckningsserie, den
till Sehlstedts visor, där hans kvickhet
och snille lyser fram på snart sagdt
hvarje sida och där dikternas småtref-
liga, halft idiotiskt optimistiska ton be-
lyses af en stor konstnär, för hvilken
intet stockholmskt är främmande. Bar-
nen, som pallra med sina snaå sandhin-
kar under kyrkogårdens almar, Blockhus-
uddens pittoreska silhuett, sommarnöjets
syrenhäckar och gurklister, mässing-
sextetter och punschfeta småborgare,
hvita segel på skärgårdens fjärdar, allt
detta och mera till så kärnsvenskt, att
man i bland ej vet om man skall skratta
eller gråta. Den »sjövilde» bevärings-
ynglingen på Sandhamns dansbana, spm
med svajig svensk folkhumor svänger i
väg med en flicka i sjalett, hör till det
djupsinnigaste och roligaste. Ovanligt
typisk är äfven Sehlstedt som präst
predikande sitt »Se glad ut».
»Man bör väl tro allt som är skrifvet?
Ja visst, om det rimlighet har.
Att sorgen är skuggan af lifvet,
det tror jag man vet något hvar.
Då bör man väl unna sitt hjärta
hvar solglimt i skuggornas dal.
Se glad ut och fyll din pokal
och skingra din smärta!
Och vore jag prästman tillika
med krage och långkappa bak,
jag skulle i templet predika,
så glädjen stod högt uti tak.»
Etc. Etc.
och slutar med ett nästan hädiskt se
glad ut till döden: »se glad ut min him-
melske vän, så följes vi sedan». En rö-
rande legend berättar om San Fran-
ciscus att han med fröjdesånger hälsade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
