Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntid och samtid - Jägerskiöld, L. A.: Ett besök i Londons naturhistoriska museum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT BESÖK I LONDONS NATURHISTORISKA MUSEUM.
273
däst på bakbenen och styra sprången
med en väldig, rätt bakåt riktad svans,
en verklig balanserstång, — vidare ett
slags stenskvättor, stepphöns, några ödlor
och ett par ormar, däribland den mycket
giftiga, till större delen i sanden nedgräfda
hornormen (Cerastes) och dess hornlösa,
likaledes giftiga släkting samt ännu några
fler här onämnda arter. Äfven den minst
vane iakttagare måste vid betraktande af
denna monter med dess olika arter ge-
nast slås af den öfverensstämmelse i fär-
ger, som förefinnes mellan de ifrågava-
rande djuren och den mark de bebo.
Alla utan undantag äro de nämligen sand-
färgade.
Taga vi del af den med stor, lättläst
stil tryckta etikett eller rättare inom glas
och ram upphängda korta, folkliga upp-
sats, som återfinnes på två af monterns
hörn, erhålla vi en god förklaring på det
förhållande vi just iakttagit. Där fram-
hålles, hur djurens dräkter, deras färger
Ord och Bild, I2:e årg.
och färgfördelning ofta, för att ej säga
oftast, öfverensstämma med den omgif-
ning de lefva i. Härigenom blifva de
mycket svåra att upptäcka, och denna
regel, eller om man så vill lag, utöfvar
sitt välde ej blott på de djur, som äro
utsatta för förföljelser och därför i främ-
sta rummet kunna förutsättas älska att
uppträda incognito, utan i lika hög grad
på rofdjuren, förföljarna, som ju annars
Ärnat. foto. miss Reynolds.
»ökenmontern» i förhallen. Att denna just är afsedd att framhålla, hur väl djuren smälla ihop
med bakgrunden, synes äfven på fotografien. Det är därför alla djuren synas så otydligt.
endast med yttersta svårighet skulle kunna
smyga sig på sitt byte.
Vandra vi vidare, skola vi i ett par
närgränsande montrer finna ytterligare be-
vis för ofvanstående sats giltighet. Där
framställas nämligen några för oss nord-
bor synnerligen välkända djurformer, vår
vanliga hare, våra båda ripor samt små-
vesslan och hermelinen. I den ena mon-
tern synas de i sommardräkt bland en
omgifning, som är hämtad från någon
nordisk fjällhed; det är äfven här lätt att
iakttaga, hur djurens färger liksom smyga
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
