Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntid och samtid - Jägerskiöld, L. A.: Ett besök i Londons naturhistoriska museum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
L. A. JÄGERSKIÖLD.
mänheten till sig, möta vi en del ofta
mycket rikt försedda och väl skötta in-
stitutioner t. ex. det zoologiska museet
i Hamburg, som består snart sagdt ute-
slutande af en enda väldig sal nästan af
jättemått och gallerier, ofta i flera vå-
ningar, löpande kring väggarne. Na-
turföremålen äro, eller voro åtminstone
tills helt nyligen, ordnade — så många
som möjligt — i denna sal och på dessa
gallerier.
När man först träder in, öfverväldigas
man ovillkorligt af det ofantliga rummet.
Blicken omfattar snart sagdt på en gång
alla dessa naturens skatter, mödosamt
hopsamlade från världens alla hörn, från
öknar och snöberg, från urskogar och
stepper, från leende insjöar och världs-
hafvens oerhörda djup. Den inträdande
gripes af känslor, besläktade med dem
man erfar vid beträdandet af ett stort
gotiskt tempel. En imponerande, nästan
mystisk förnimmelse, i hvilken ens egen
oförmåga att öfverskåda det helas verkliga
sammanhang och att snabbt lära känna
de mer intresseväckande, de viktigare
enskildheterna spela en mycket framträ-
dande roll. Men att på detta sätt, låt
vara oafsiktligt, åstadkomma en till sina
resultat på icke fackmannen nedtryckande
massverkan, det är ej ett modernt muse-
ums uppgift gent emot allmänheten. Tvärt-
om skall det söka imponera så litet som
möjligt — annat än genom klarhet och
lättbegriplighet. Dess anordningar böra
vara sådana, att den besökande lekman-
nen känner sig liksom tagen vid handen
och införd i en trängre krets, hvars in-
tresseväckande bekantskap han lätt nog
kan göra och som lockar honom allt
vidare och vidare, så att han snart sagdt
utan att märka det lägger den ena mil-
stolpen på kunskapens väg efter den andra
bakom sig.
Och därför ha numera sedan mu-
seernas omfång vuxit så oerhördt, många
klarsynta museiföreståndare beslutat att
liksom klyfva sina institutioner i två delar.
Den ena kan närmast betecknas som ett
förrådshus. Där tager man endast hän-
syn till att föremålen bevaras för kom-
mande bruk på bästa sätt och så, att
de med största möjliga lätthet kunna
återfinnas och tillhandahållas. Så t. ex.
uppstoppas ej där några skinn, skeletten
monteras ej heller, utan såväl skinn som
skelett läggas i kartonger, som ordnas i
draglådor på bästa vis. Intet afseende
fästes vid utseendet, blott vid nyttan.
Den andra afdelningen åter, den som
är afsedd för allmänheten — vi kunna
med ett kanske mindre lyckligt valdt ord
beteckna den som skådesamlingen — är
hvarken så rik på arter eller på individer
som den förra, men i stället söker man
göra den så tilldragande och framförallt
så instruktiv som möjligt.
Det första, man därvid brukar söka
uppnå, är en uppdelning af den tillgäng-
liga lokalen på lämpligt vis i en mängd
smärre rum, kabinett, afstängda gallerier,
eller hvad man nu vill kalla dem. Här-
med ernås den fördelen, att åskådaren
— studenten — ej förvirras af den mängd
föremål, som hans blick på en och samma
gång omfattar, utan tvingas att åtmin-
stone till en viss grad koncentrera sig
på det begränsade antal besläktade före-
teelser, som just detta rum eller denna
afdelning söker illustrera.
För att dessa båda samlingar, skåde-
samlingen och magasinet, så olika och
dock så nära sammanhörande, skola kun-
na samverka, få de på inga villkor
skiljas åt, utan måste ligga under sam-
ma tak.
Hvad våra svenska zoologiska mu-
seer beträffar, så äro ju tre af dem —
i Uppsala, Lund och Högskolan i Stock-
holm — universitetsinstitutioner, uteslu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
