Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Möller, Artur: Nietzsche och det nittonde århundradet. Några utkast och påpekanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
ARTUR MÖLLER.
Leser überall, in Wien, in St. Petersburg,
in Kopenhagen und Stockholm, in Paris,
in New-York — ich habe sie nicht in
Europas Flachland, Deutschland.» Och
han tillägger en ettrig varning åt italie-
narna, som han säger sig älska: »mit »dem
Reich» macht ein intelligentes Volk immer
nur eine Mésalliance!»
Ju mer Nietzsche kände sig främmande
och fientlig mot sitt eget folk, ju mer när-
made han sig fransmännen, som han beund-
rade.
— — »Die Franzosen werden tiefer
und die Deutschen — täglich flächer!»
heter det i ett afhans »Sinnspriiche». Han
kände den franska litteraturen vida inner-
ligare än den tyska, och bland de galliska
skriftställarna — från Voltaire och Rous-
seau till bröderna Goncourt — finns det
knappt en^ som icke på något sätt sysselsatt
hans fantasi. Af tyska författare beundrar
Nietzsche egentligen endast de till kynnet
minst tyska. »Jag läser numer Schopen-
hauer på franska», säger han en gång. »Han
var —- liksom jag — en lyckträff bland
tyskar.» I Paris har han sin rätta mark,
liksom Wagner och Heinrich Heine —
»1’adorable Heine» heter han där. Hur
skulle »deutsches Hornvieh» kunna förstå
sig på delikatesserna hos en sådan natur!
— Själf skref ju Nietzsche en helt och hål-
let fransk stil, om också tillfälligheten tvang
honom att begagna tyska ord.
Schopenhauer var den som visade Nietz-
sche vägen till Österlandet, på hvilken sedan
Renan blef hans säkraste ciceron. En af
Schopenhauers största förtjänster är, att han
återställt de orientaliska religionsfilosofierna
i deras ursprungliga skönhet och djup, sedan
de genom den västerländska tolkningen blif-
vit vanställda med främmande, råa och kras-
sa drag. Endast genom Schopenhauer, be-
känner Nietzsche, är det möjligt att ännu
föreställa sig den ursprungliga kristendomen,
som af kyrkan gjorts oigenkännlig. Nietz-
sches egen Kristustyp, sådan som den fram-
träder framför allt i »Antikrist», har likväl
säkert lånat många flera drag från Renans
»Jesu lif» än från Schopenhauer.
Orienten, som sändt Västerlandet mänsk-
lighetens djupaste tankar, beslöjade som in-
diska och persiska konungadöttrar, med
underbart blida ögon och vemodsfulla pan-
nor, drog med öfverväldigande makt Nietz-
sches fantasi emot sig. Snart inträngde han
utan mellanhänder i de indiska och per-
siska urkunderna själfva med deras outtöm-
liga skatter af det innersta väsendets poesi.
Lika häftig som hans antipati mot kristen-
domen, lika djup var den vördnad, hvar-
med han böjde sitt hufvud inför buddhis-
men, pessimismens stora, konsekventa,
smärtsamt vemodiga religion, för hvilken
Europa, som Nietzsche säger, trots all sin
pessimism ännu icke på långt när är mo-
get. Men det var Persiens Zoroaster som
skulle låna honom gestalten till det mest
orientaliska, djupögda och underfulla verk
den europeiska litteraturen äger: »A/so
sprack Zarathustra».
Men denna motsats mot omgifningen ha-
de sin rot i en djupare och mycket mera
tragisk — främlingsskapet i den tid, i hvil-
ken han nödgades lefva. »Jag är af i förr-
går och i öfvermorgon», brukade Zarathustras
författare säga om sig själf. Redan i den
andra af de otidsenliga betraktelserna fram-
träder detta främlingsskap i samtiden såsom
fullt medvetet — om också Tyskland alltjämt
får stå som inkarnationen af det nittonde år-
hundradets anda*. »Om nyttan och skadan
af historien för lifvet» är uppsatsens titel,
och till ingångsspråk har den ett ord af
Gœthe: »Übrigens ist mir allés verhasst
was mich bloss belehrt, ohne meine Thä-
tigkeit zu vermehren, ohne unmittelbar zu
beleben.» Man behöfver icke läsa mer för
att förstå, mot hvilken svaghetssjukdom den
vänder sin udd: den ofruktbara professors-
lärdomen, det passiva osmälta vetandet.
Historiens uppgift är att framställa mön-
ster och varningar, att ständigt hålla de stora
och handlingskraftiga gestalterna vid lif; hi-
storikerna måste själfva vara sådana gestal-
ter, folkets ledare och förebilder. Liksom
i sin uppfattning af filosofien — som världs-
vishet, lefnadsvishet — står Nietzsche också
i sin åskådning af historien helt och hållet
på antik grund och hyser samma ringakt-
ning för modern, bleksiktig och opersonlig
arkivforskning som för abstrakt systembyg-
geri i filosofien.
* Liksom Frankrike är det adertondes — det
adertonde seklet tar aldrig helt slut i Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
