Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Möller, Artur: Nietzsche och det nittonde århundradet. Några utkast och påpekanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIETZSCHE OCH DET NITTONDE ÅRHUNDRADET.
289
— Fullskrifna med det förflutnas tec-
ken, och äfven dessa öfvertecknade med
nya, sålunda hafven I väl fördolt Eder
för alla tecknatydare, I nutida!
Och äfven om man är njurpröfvare,
hvem tror väl ännu, att I hafven njurar 1
Af färger tyckas ni bakade, och af hop-
limmade lappar.
Alla tider och alla folk blicka brokigt
ur Edra slöjor; alla seder och hvarje trq
talar brokigt ur Edra åthäfvor. ;
Ja, huru skullen I kunna tro, I brokige! —
som ären afmålningar af allt hvad i värl-
den varit trodt! Vandrande vederläggningar
ären I af tron själf, och alla tankars led-
brytning.»
I dessa få rader (»Zarathustra»: Om bild-
ningens land.) har man kanske kvintessen-
sen af det, som födde Nietzsches otidsenliga
betraktelse n-.r 2. Det ohistoriska sinnet är
för honom af minst lika stor vikt som det
historiska. Hur mycket historia ett folk
(eller en individ) kan tåla, det beror på
dess »plastiska» kraft, förmågan att omsätta
allt i kött och blod, afsöndra allt främ-
mande och nedtyngande och bibehålla sin
egen karaktär ogrumlad och vaken.
Man har från 1878 velat se en ny fas
i Nietzsches utveckling. »Menschliches,
Allzumenschliches» var helgad Voltaires
minne på dess hundraårsdag. Det är verk-
ligen den tid, då Nietzsche står naturveten-
skapen närmast. Den romantiska konst-
närsnlosofi, som i »Geburt der Tragœdie»
försökte se världen som en estetisk produkt,
skulle hafva fått vika för en nyktrare och
mera naturalistisk syn på tingen; konstnä-
ren som högsta mänskotyp lämnar tronen
åt vetenskapsmannen.
Men att därför söka göra Zarathustras
romantiske skald till positivist eller lärjunge
af Stuart Mill, kan ju aldrig blifva annat
än en absurditet. Visserligen hvilar ju hela
Nietzsches moralbyggnad på en naturve-
tenskaplig grundsats och har det naturliga
urvalets princip till sin historiska och lo-
giska förutsättning. Visserligen skall ju
Nietzsche själf 1882, då hans hälsa började
förbättras, ha uttalat sin afsikt att offra
tio år åt studiet af naturvetenskapen. Men
han har aldrig gjort något allvarligt försök
därtill, och hans kärlek till de exakta ve-
tenskaperna blef lika flyktig som platonisk.
Blott ett par år senare yttrar han sig —
Ord och Bild, i2:e årg.
både i en del dikter och i » Jenseits von
Gut und Bose» — med den allra största
sidovördnad om den engelska naturvetenska-
pen och dess filosofis största namn, från
Locke och Hume till Spencer och Mill.
Engelsmännen äro ingen filosofisk ras, upp-
repar han gång på gång. Men: »es giebt
Wahrheiten, die am besten von mittel-
mässigen Köpfern erkannt werden — ich
nenne Darwin, John Stuart Mill und Her-
bert Spencer.»
Hederliga medelmåttor — så betecknar
han helt nonchalant det moderna naturve-
tenskapliga tänkandets främste män. Ingen-
ting skulle ha satt Nietzsche i större raseri,
än om någon i hans närvaro vågat drifva
satsen att hans uppgift varit att draga de
moraliska konsekvenserna ur Darwins lara.
»An die Schtiler Darwins» riktar han ett af
sina beskaste epigram:
Diese braven Engelländer,
Mittelmässige Verständer^
Nimmt Ihr als »Philosophie»!
Darwin neben Gœthe setzen
heisst: die Majestät verletzen —
> Majestatem genii.»
I själfva verket äro ju också Nietzsche
och dessa engelska utilister ur alla syn-
punkter hvarandras antipoder. A ena sidan
tunga hufvuden, sorgfällig och objektiv forsk-
ning, angl osachsisk kakelugnsmoral och
husmanskost — å den andra romantisk
suveränitet, gallisk skärpa i tankegången,
skummande och sorglöst öfvermod, en filo-
sofi som triumferande dansar fram mot sitt
mål. Själf kände Nietzsche ingen djupare
fientlighet än mot den vanliga fritänkar-
typen af anglosachsiskt eller amerikanskt
snitt — själfva deras motståndare äro honom
mer befryndade och tilltalande, ja, själfva
tyskarna!
Specielt är deras demokratiska nyttig-
hets och humanitetsmoral, så föga kon-
sekvent när man ställer sig på darwinistisk
ståndpunkt, honom både löjlig och mot-
bjudande. »Sedan engelsmännen frigjorde
sig från kristendomen», utbrister han apropos
George Elliot* »anse de sig böra hänga
så mycket mera fast vid den kristna mora-
len; det är engelsk följdriktighet!» —
* I »Streifzüge eines Unzeitgemässen», en sam-
ling aforismer ur »Gölterdämmerung;») gnistrande af
lyckliga infall.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
