Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Möller, Artur: Nietzsche och det nittonde århundradet. Några utkast och påpekanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIETZSCHE OCH DET NITTONDE ÅRHUNDRADET.
29I
Af alla samtida är det väl också en
musiker, som spelat den största rollen i hans
inre lif: Richard Wagner. Först under den
tid då han tillbragte söndagarna en famille
med Richard och Cosima i Bayreuth och i
Wagners anda skref »Geburt der Tragœdie»
och »Richard Wagner in Bayreuth». Och
sedan — kanske i minst lika hög grad
— då deras vägar skilts åt och Nietzsches
affall medfört den personliga brytningen
från Wagners sida. Ej mindre än tre af
Nietzsches verk bära Wagners namn på
titelbladet, och de två af dem stamma från
Nietzsches sista produktionsår, 1888.
Från att stå som det nyskapande kraft-
geni, som skulle föra ut ur försumpningen
och stillösheten, och samla konsterna till
en kultur, har Wagner under årens lopp
för Nietzsche förvandlats till inkarnationen
af all osund nutidsenlighet. »Wagner resii-
miert die Modernität.»
»Der Fall Wagner» föddes söder om Al-
perna, i Italiens höga och heta luft. En
musik, som icke bleknar inför den vällu-
stiga glansen af Medelhafvets oändliga blå
och Hesperiens rena himmel, »ein Musik
des Südens» var Nietzsches dröm. Mot
tyskarnas nordiska, af grådunkel och dunster
mättade romantik ställer han Söderns glö-
dande och sinnligt förfriskande romantik-,
mot Wagner — Bizet.
Full af hänförelse lyssnar han för tju-
gonde gången till Carmen. Den är fata-
listisk, dess kärlek är kort men strålande,
dess glädje är afrikansk. Den har allt som
kännetecknar Söderns musik, luftens »lim-
pidezza», taktens berusande lif. — Efter
Mozart finns det ingen kompositör, på hvil-
ken Nietzsche slösar sådana loford som på
Bizet.
Af germanska musiker i det nittonde
seklet har han odelad förkärlek blott för
Mendelssohn. Men sjuttonhundratalets sa-
lonsmusik — Mozart, Mozart framför allt!
»Attse dessa lätta, dåraktiga, sirliga, rörliga
själar fladdra, det lockar Zarathustra till
tårar och visor.» Hur lyckliga vi, att hans
rococo, hans »fina sällskap», hans ömma
svärmeri, hans barnsliga begär efter det snirk-
lade, sirliga, förälskade, dansande, senti-
mentala ännu talar till en liten rest i oss!
Snart skall det vara förbi äfven därmed —
— — Mozart står till och med i betydelse
öfver Beethoven: i Mozart förklingade ett
stort århundrades europeiska smak. —
Man har visat sig blind för denna sida af
Friedrich Nietzsches naturell. Nietzscheher-
rarna ha uppfattat hans natur brutalt, nietz-
schedamerna på sitt eget abstrakta, stillösa,
svulstiga och förvirrade sätt; båda med lika
stor orätt. Han hade en utpräglad smak för
det sirliga, formfulländade, graciösa och
lätta — Zarathustra identifierar djäfvulen
med »tyngdens ande» — en nästan kvinn-
lig kärlek till takt och dans. »Den förste,
som opponerar sig, då jag hör Wagner, är
min fot.» Han älskade melodien, den be-
hagfulla posen, gesten. Hans yttre uppträ-
dande förrådde det; enligt personliga vän-
ners vittnesbörd skall hans sätt ha varit
utsökt vänligt, sirligt och dämpadt.
Ett än ojäfvigare vittnesbörd föreligger
i hans stil, hans epigram på vers och
prosa. Ingen annan tysk har så tvungit
språket att aflägga all sin gravitetiska dryg-
het, böja sig, gestikulera, figurera, samla
sin kraft i oväntade vändningar, draga kläd-
ningen hårdt om sig och dansa fram i trium-
ferande allegretto. Ingen har hyst ett star-
kare begär efter »le bon mot», och bland
germaner har heller ingen slipat det skar-
pare och mer skimrande. Som verskonstnär
stammar Nietzsche i rätt nedstigande led
från Goethe själf, den siste tysk han säger
sig vörda. Ännu helt ung såg han i
Goethes korta, djupa och sublimt enkla
och sunda lyriska stycken de eviga mönstren.
Och hans egna bästa mandomsdikter: »Ecce
Homo», »Der Herbst», »Aus hohen Bergen»,
»Vereinsamt», kunna också knappast jäm-
föras med några andra. Men under det
Goethes lyrik står naturen och det mänsk-
liga så nära som möjligt och direkt skildrar
dem, döljer sig bakom hvarje ord i Nietz-
sches en psykologisk symbolik, en analogi
på den stora inre kamp, hvari hans själ
förbrann. Och i denna symboliks subtili-
teter — på samma gång af en förtrollande
smärtsam skönhet — förlorar sig hans dikt-
ning; den mister alltmer sitt fotfäste på jor-
den och vandrar i Dionysos-dityramberna
redan på den svindlande branten af van-
sinnets afgrunder.
Han blef alltmera isolerad från omgif-
ningen och det verkliga lifvet omkring honom.
Medan han dröjde borta på långa upptäckts-
och äfventyrsfärder i främmande världar
och bland sjunkna kulturer, blef det, som
tilldrog sig omkring honom, för honom allt-
mera likgiltigt, vidrigt och främmande. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
