Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Litteratur
- Böök, Fredrik: Svensk lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som han besjunger helt enkelt är
konstnärens skaparstämning:
Fjärrsyn, som för daln är skymd,
stjärnglans öfver spegeln,
fri och obefaren rymd
öfver drömmarsegeln.
Att skildra dessa tillstånd fattas egent-
ligen ord; de stå där också endast som
otillräckliga symboler, utan att skalden
förmår binda dem hopa till ett
sammanhängande språk. Det är hemligheter, som
mänsklig tunga blott kan stamma och som
blott förstås af dem som pröfvat detsamma;
ty om Kassandra haft en tvillingsyster, skulle
de förstått hvarandra. Levertin har i några
af sina dikter lyckats, icke att fånga, men
att i ordens spegel ge en reflex af mycket,
som eljest hör till det alltid osagda; det är
beröm nog.
Som alltid sammanhänger äfven hos
Levertin förtjänst med brist. Hans stäm-
ningar bli stundom oklara och haltlösa,
därför att den objektiva polen i dem så
föga kommer till sin rätt. Ett par an-
tydningar, några streck, som ännu ej ge
en bild — och skalden fördjupar sig redan
i stämningens subjektiva sida, som i sin
gåtfullhet är så lockande, men också så
formlös. Det är icke alltid man kan
följa med så snabbt in i det konstnärliga
skapandets upprörda kaos; det händer
därför, att de förvirrade orden, som vilja ge
uttryck för tillblifvelseprocessens under, bli
för den utomstående meningslösa.
Hela Levertins diktion har därför en
prägel af reflexion, icke af omedelbar
intuition. Han är en polär motsats till
Fröding, som omedelbart och naivt
skildrar hvad han ser; Levertin snarare återger
de estetiska sensationer han erfar vid
betraktandet. Däraf det sakligt — och äfven
språkligt — osammanhängande i t. ex. en
så utsökt fin dikt som »Folket i
Nifelhem», där stämningen nästan uteslutande
är det som sammanbinder de vackra
raderna. Egendomligt är att jämföra den med
Heidenstams »Adjunktens midnattspredikan»
och finna, hur i denna ungefär samma
motiv blifvit till en stor och plastisk bild,
en genomförd situation, medan Levertins
dikt består af en hel kedja mindre bilder.
Man misstar sig nog ej, om man öfver-
hufvud söker orsaken till de språkliga
svagheter, som onekligen finnas i
samlingen, i den uteslutande betydelse som det
subjektiva momentet äger för Levertin. Ur
den synpunkten kunna oregelbundenheterna
och ojämnheterna bli vittnesbörd om
stämningen och därigenom få värde. Det är
ett billigt nöje att sätta utropstecken i
kanten; det är mycket svårare att inifrån
dikten själf och dess stämning förstå och,
om man så lyster, förklara den språkliga
formen. Det senare sättet för språklig
kritik borde en skald som Levertin kunna
göra anspråk på.
*
Ernst Josephsons båda diktsamlingar
föreligga i en samlad, präktigt utstyrd volym,
»Svarta rosor och gula». Josephson var
som målare poet och är som poet målare.
Han ser med en målares blick, och hans
beskrifvande dikter ha en enkel
åskådlighet, en träffsäkerhet i skildringens detaljer,
som gör att de ofta verka med suggestiv
makt. Men dessa fantasifulla och färgrika
målningar utgöra blott den ena sidan af
han poetiska konst. Hans öppna och
manliga personlighet har också ett vackert och
innerligt drag, en barnslig ömhet, äkta och
oreflekterad, som man eljest sällan möter
den. Det är en genial omedelbarhet öfver
många af de små lyriska dikterna;
oförgätlig i sin bräckliga skönhet är framför
allt »Violoncell».
Att det är en målare som skrifvit dessa
dikter, röjer sig ej blott genom åskådningens
styrka, utan också genom den otymplighet
i allt hvad det tekniska beträffar, som
genomgår boken. I formelt afseende är den
alltigenom en dilettants verk. Den som i
dikten framför allt söker ett
grammatikaliskt regelrätt konststycke, skall i Josephsons
»Svarta rosor och gula» endast finna en
samling stötestenar, så mycket mer som
icke ens interpunktionen kan kallas korrekt.
Men den som i dikten älskar att möta en
fri och blodfull fantasis skapelser och en
hjärtegod människas förtroliga bikt, skall
ha mycken glädje af denne geniale
dilettants poesi.
*
I E. N. Söderbergs »Dikter och sånger»
möter oss en poet, blid och sympatisk, om
också utan originalitet; hans bild- och
ordval erinrar närmast om en redan gången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:54 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1903/0347.html
