Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Litteratur
- Böök, Fredrik: Svensk lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärleken till hemlandskapet, gäller väl hvad
han låter sin jordemö säga:
Så länge som den strängen,
som skälfver här i natt
på slätten, på ängen
och i månbelyst kratt,
med själen din kan klinga
i samma ena ton?
jag kommer att dig bringa
min kärleks klädebon.
*
Af de tre finska diktsamlingar, hvilkas
namn läsas här ofvan, är Gunnar von
Numers »Berglit» utan tvifvel den svagaste.
Det är på ytterst få ställen man möter en
poetisk tanke eller en vers af omedelbart
välljud. De fosterländska och öfverhufvud
taget de patetiska dikterna uppbäras
förvisso af öfvertygelse, men ej af någon
starkare stämning. I kärleksdikterna saknar
man äfven i allt för hög grad känslans
förnämhet; och den cykel »Berglit-sånger»,
som gifvit häftet dess namn, hör både
ge-nom sin godtköpsromantik och genom sin
språkliga omogenhet till det allra svagaste.
Utomordentligt lyckad och alltigenom
rolig är däremot »Peder Skutnäs», en stor
och väl genomförd parodi på »historiska
dikter» af ett visst mycket billigt slag.
Hör blott detta:
Anno sjuttiosex det var
— sextonhundra förstår sig väl. —
Peder fann, att han mer ej var
sjötjänstduglig, och det med skäl.
Ty man får väl icke antaga, att detta
skall vara hr von Numers allvar?
*
Mera begränsad i omfånget och oändligt
mycket mera konstnärlig i gestaltningen
är Osvald Sirens dikthäfte »Accord». Det är
visst icke någon stor eller utpräglad
begåfning, som möter oss där, men en vek och
förfinad känsla ger stundom de små dikterna
en drömmande skönhet. Kärleksvisorna
betaga allt som oftast genom rytmisk
uttrycksfullhet och språklig renhet. Emellertid äro
flera af de dikter som rymmas i häftet
alltför obetydliga och bleka för att uppnå
någon verkan.
*
Den utan jämförelse betydligaste af
de finska diktsamlingarna är Alcestes »Nya
dikter». Hvad som särskildt utmärker den
är den förmåga af begränsning och fast
plastik, som dess författare på många ställen
visar sig mäktig. Denna öfverlägsenhet
framträder ej blott i de berättande och
ballad-artade styckena, utan också i flera
af de rent lyriska poemen, som därigenom
erhålla om icke epigrammatisk form, så
åtminstone en tydligt aksentuerad
tyngdpunkt — ett i modern dikt ganska
sällsynt drag. Och dock saknar Alceste icke
den omedelbara stämningsstyrkan, som
tvärtom ger hans vers ett melodiskt och
fängslande tonfall.
De fosterländska dikterna äro icke blott
manliga och äkta i tonen, utan kunna
också höja sig till verklig kraft och
imponerande, fast behärskadt patos. Obetingadt
ståtlig är bland annat »Nattens sång»,
där den episka inklädnaden är
formfulländad.
*
»Nya dikter» af fru Ellen Lundberg, f.
Nyblom består till en stor del af hvad man
kallar reflexionsdikter i gammal mening.
Där finnas många goda råd om hur man
skall ställa det för sig i denna världen,
där finnas betraktelser öfver egna öden och
reflexioner öfver öden i allmänhet. Bokens
största fel är just detta, att den skildrar
allting i dess största allmänhet. Den verk-
lige lyrikern har ett sinne för det speciela,
för situationens lif och nuets stämning, som
förf. till »Nya dikter» nästan alldeles saknar.
Därför bli också lifsbetraktelserna så
nyktert abstrakta och blodlösa som t. ex. i
»Ädelstenar» och »Antingen — eller». Och
af samma orsak bli de stora hymner, där
förf. ger uttryck för sin kärlek till elden
i allmänhet eller det röda öfverhufvud,
föga mera än en tom lek med ord. Det
är mycket naturligare, att en poet besjunger
en flammande brasa eller den röda fläck
som en körsbärsklase sätter mot en blå
sommarhimmel, än att han låter hänföra
sig af dylika allmänbegrepp.
Emellertid finnes det i boken några
undantag, där stämningen fått ett konkret
och ofta fint uttryck. Så den romättade
och delvis ståtliga dikten »Stillhet». Äfven
där ha dock några rader af kylig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:54 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1903/0349.html
