Print (PDF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Böök, Fredrik: Svensk lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den unge lyrikern K. G. Ossian-
Nilssons produktion betecknar hans »Örnar», ur
en synpunkt sedt, ett stort framsteg. Den
är i formelt afseeende öfverlägsen allt hvad
han förut skrifvit. En så klassiskt ren, så
lugnt och säkert uthamrad dikt som
»Gracchernas moder» hör till det inom svensk
litteratur sällsynta. Monumental genom sin
storlinjiga och verkligt öfverlägsna form är
också »Themistokles». I allmänhet har
Ossian-Nilssons stilistiska konst mognat och
förfinats i hög grad. Ojämnheter, som
förut funnos sida vid sida med geniala
rader, äro numera ovanliga. Tonomfånget
i hans dikt är visserligen icke så stort,
men han behärskar det med fulländadt
mästerskap. Det är öfverflödigt att räkna
upp de många förträffliga dikter, som fylla
bladen i hans bok.
Men ur en annan synpunkt är »Örnar»
icke lika glädjande. Den attityd af social
omstörtningsman, anklagare och
domedagsprofet, hvari Ossian-Nilsson från början
ställt sig, var mera ungdomligt djärf än
genial, och hans oppositionsprogram var
egentligen föga djupsinnigt. Man undgår
nu knappast att tycka, att han stannat i
målbrottet, ty det ständiga deklamerandet
tröttar och blir till slut karikatyrartadt.
Den lösning af samhällsproblemet, som
Ossian-Nilsson funnit, var god nog som
utgångspunkt för en ung mans utveckling,
men fasthållen med omutlig hårdnackenhet
blir den en smula löjlig genom sin sublima
enkelhet. Så lätt genomskådad och
demonstrerad är nog ändå inte den moderna
sociala krisen; det är med rätta de
socialistiska ungdomsklubbarna förbehållet att
se samhällets utveckling under så
förenklade vyer, och den gest, hvarmed Ossian-
Nilsson på flera ställen afvisar den
teoretiska diskussionen med slagorden
kompromiss, feghet o. d., vittnar i grunden icke
om mogenhet. Man hade från början
väntat sig, att Ossian-Nilssons uppfattning
af dessa frågor skulle fördjupats, utan att
han därför behöft förlora den sinnets eld,
som gör hans personlighet så tilltalande,
så stark och rak.
I sammanhang härmed skulle man kunna
anmärka den för hans hela åskådning be-
tecknande förenkling, hvarmed han skildrar
de historiska figurer, som han vill
förhärliga. Höffding påpekar i fråga om
Machiavelli den tvetydighet, som ligger i
dennes beprisande af den store
statsman-nens, den store individens hänsynslösa och
inga brott skyende handlingssätt. Det ser
ut, säger Höffding, som om han ville ut
öfver motsättningen mellan godt och ondt,
medan det i själfva verket blott är en ny
värdesättning, alltså en ny användning af
begreppen godt och ondt, som han afser.
Det är på samma sätt Ossian-Nilsson
besjunger »hatets och brottets titaner», själf
tjusad af det intressanta och demoniska i
situationen, precis som om det inte vore
endast en ny — hos Ossian-Nilsson för
öfrigt inte alltför ny — bestämning af
hvad som är det goda. Beundrar man
kraften i och för sig, lösgjord från hvarje
etisk värdering, då intar man en teoretiskt
ohållbar ståndpunkt, som blott en flack
och barnslig esteticism kan hålla ut på.
Intet kan vara oriktigare än att t. ex.
tilllägga Nietzsche en dylik för honom
all-deles främmande uppfattning.
Denna förenkling i teckningen af
människor och dåd, genom hvilken det
kraftfulla blir idealt i och för sig, utan all
diskussion eller tvekan, har naturligtvis
stora poetiska fördelar och ger åt Ossian-
Nilssons vers en omedelbarhet och en flykt,
som sväfvar högt och långt. När man
icke desto mindre för Ossian-Nilssons
räk-ning önskar en utveckling, som för honom
bort från denna ensidiga syn, så ligger
däri ett underkännande af den meningen,
att den formela sidan af poesien är
hufvudsaken, och ett häfdande af den
meningen, att en skald är stor i samma mån
som han är en stor intellektuel och etisk
personlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
