Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Levertin, Oscar: Studier öfver Jacques Callot - I. Callots lif och verk - II. Proportionernas spel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIER ÖFVER JACQUES CALLOT.
315
skåps utveckling. Dessa odödliga fram-
ställningar öfver »Krigets elände» gifva
också indirekt en bikt om den tungsint-
het, som föll öfver slutet af hans bana.
Dessa krigsbilder publicerades 1633, sam-
ma år som hans fosterland förlorade
sin frihet. Sannolikt hade knappast en
öfverlägsen furste kunnat rädda Loth-
ringen ur det trångmål, dit den europei-
ska politiken dref landet med dess olyck-
liga mellanställning och dess brist på
hvarje naturlig gräns. Men en utom-
ordentligt ömklig syn erbjuder lothrin-
gerhertigens vacklande försök att spela
med i det stora europeiska maktspelet.
Halft med våld och halft med list nar-
rade Richelieu af honom hans rike. Sam-
tidigt hade krigets alla egyptiska plågor
kommit öfver landet, och nöden från
bygderna nådde också furstestaden. All-
bekant är Callots svar, när Nancy in-
tagits och Ludvig XIII, segraren, ville,
att konstnären med sin etsnål skulle hug-
fästa åminnelsen af den gamla lothring-
ska hertigstadens undergång: »Hellre biter
jag tummarna af mig». Italiafararen
hade hemma vuxit in i sin släkts alla
band med fosterbygden, och en foster-
landsvän kunde icke se för ögonen nå-
got sorgligare skådespel än det, som nu
närmade sig Lothringen, trettioåriga kri-
gets, de sista religionsstridernas alla fa-
sor. Midt under dessa händelser afled
Callot 1635, 43 år gammal. Hans äldste
biograf Félibien påstår, att han som ung
man alltid brukat önska, att han skulle
lefva just till sitt 43:e år för att hinna
tolka den oändlighet af bilder, som träng-
des i hans hjärna och brände i hans
själ. Verkligheten och denna uppgifna
önskan stämma allt för väl, för att icke
anekdoten skulle synas misstänkt, men
dess kärna gömmer en sanning om Cal-
lots lifsverk. Hans blad från de allra
sista åren förete icke vidare några nya
uppslag. Han öfverträffar sig själf så-
DEN BLINDE. UR BILDFÖLJDEN »TIGGARNA».
som mästare i den konst i det lilla, hvil-
ken alltid varit hans, men det ser ut
som han nått yttergränsen af det möj-
liga och redan gifvit ut det mesta af sitt
konstnärliga kapital. Trötthet och ålder-
dom skulle minst af allt hafva passat för
hans konstnärskap, och när han slöt ögo-
nen, hade han redan åstadkommit en af
dessa fullständiga konstnärliga världar,
som äro de stora skaparnas oförytter-
liga arf. —
II.
PROPORTIONERNAS SPEL.
Jacques Callot fann sin kallelse såsom
de minimala figurernas och planens skild-
rare, medan han i Florens högt uppe i
ett fönster i något af de gamla husen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
