Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Levertin, Oscar: Studier öfver Jacques Callot - III. Callot såsom skapare i det oändligt lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
OSCAR LEVERTIN.
från 1617 finnas ännu blott ansatser till
dylika kompositioner. Ty hvarken en
liten krigsskildring, som knappast låter
oss ana konstnärens blifvande storhet på
detta område, eller de många utomor-
dentliga florentinska folklifsskildringarna
afse i främsta rummet konstnärlig anord-
ning och rumsbehandling. Problemet i
dessa och talrika senare blad af Callot
är ett annat — försöket att inom en
minimal yta fängsla det mest mångfal-
diga och brokiga af skådespel, mas-
sans lif, att på bilder blott undantags-
vis större än en flathand gifva illusion
af folkfestens, bataljens, marknadsvim-
lets tusenden. Om Callots triumfer i
denna riktning, de kanske mäktigaste
han vunnit med sin etsnål, skall därför
i annat sammanhang talas. Här är fråga
om hans religiöst historiska kompositioner
i smått — och under denna rubrik faller
det afgjordt största antalet af hans ar-
beten —, hur han i dem upptager täflan
och mången gång i verklig storhet, så
paradoxalt just detta ord kan låta om
bilder i duodes, besegrar tidsålderns
kolossala religiösa och historiska mål-
ningar. Ty icke blott i ämnesval och
anda utan äfven i stil och rumsuppfatt-
ning vill Callot på sina små kopparplåtar
rivalisera med den italienska barockens
jättetaflor. Detta är flera gånger antydt
och Callots magi såsom skapare af rymd
i det lilla prisad men utan närmare bevis-
ning. Här skall en analys försökas öfver
det tillvägagående, genom hvilket konst-
nären lyckats åstadkomma denna mäkti-
ga verkan i så minimala bilder.
Det första blad, där denna Callotska
kompositionskonst i det lilla möter oss,
är hans berömda etsning »Det betle-
hemitiska barnamordet», utförd omkring
161.7—1618, alltså från konstnärens första
själfständiga skapartid i Florens. Äfven
den som känner detta blad måste hvar
gång han åter tager det i sin hand studsa
till af beundrande häpnad. I en oval af
139 millimeters höjd och 107 millimeters
bredd, d. v. s. af ett nålfats storlek, är
här framställd en massaker med ett vim-
mel af oräkneliga gestalter. Herodes’
tyrannsaga, som i den italienska kon-
stens gryning genom Giovanni Pisanos
lidelsefulla predikstolsreliefer blifvit ett
kärt ämne, hade sedermera med sitt
barbari legat fjärran från quattrocentons
ljusa fantasilif så väl som från högrenäs-
sansens harmoniska ro och värdighet.
Men när de våldsamma rörelsernas och
de sensationela uppträdenas konst åter
fick herraväldet och grymheten, långt
ifrån att stöta tillbaka, snarare lockade
både artist och betraktare med sinnlig
makt, blef »Menlösa barns mord» åter
ett älskadt motiv. Marc Anton, Daniele
da Volterra, Annibale Caracci och Guido
Reni hafva alla fyra behandlat det, och
mer typiska namn för renässansens sista
utvecklingslinie kunna ju icke hittas.
Hvilka förtjänster dessa stora kompo-
sitioner besitta, Marc Antons ryktbara
gravyr genom grafstick^lteknikens bredd
och fulländning, Guidos tafla i Bolognas
museum genom den sydländska och gyl-
lene sommarglans han gjutit öfver den
teatraliska bilden, och de två andra genom
teckningens makt och styrka, ingen af
dessa dukar motsvarar ens aflägset titeln
»strage», ingen gifver massakern med
dess massor af gestalter och dess raseri.
Hvad man ser är mer eller mindre kalla
anatomiska uppvisningar af ett fåtal figu-
rer i dramatiska atelierställningar och
virtuosmässiga förkortningar inom ett
trots de vida dimensionerna litet och
trångt utrymme. Detta gäller äfven
Annibale Caracci, som dock i sin mål-
ning (Pinakoteket i München) gör ett
försök att åstadkomma massakern, men
utan att lyckas, och skäligen flegmatiskt
betraktar man framfarten af hans öfver-
naturligt stora och slaktaraktiga bödlar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
