Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Wåhlin, Karl: Carl Snoilsky. Några minnesord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
KARL WÅHLIN.
Så Bellman, Kellgren, Franzén, Wallin,
. Atterbom, för att nämna några af de
äldre. Ordets innebörd i sådant sam-
manhang är lika lätt att fatta som svart
att uttömmande förklara.
Den skald, som nyss lämnat oss, var
i eminent mening sångare. När han ut-
brast i de ofta citerade orden:
Du klingande svenska tunga,
nu sjunga du kan,
så träffade detta allra bäst in på all den
poesi, som var hans egen, från dess bör-
jan till dess slut, hur skiftande den än
var till sitt innehåll. Redan den rikliga
förekomsten af orden sång, sångare o. s. v.
är betecknande. Såsom all sjungen lyrik
ger äfven Snoilskys intryck af att vara
tillkommen af en lycklig nödvändighet
— ett pärlregn kring svanens vingar, då
han lyfter sig i vattenbrynet. Hör blott!
Och bilderna komma i luftiga ringar,
det spelar, det klingar,
jag hinner ej räkna dem alla en gång.
Enhvar kan jag taga i skinande vingar,
och hvilken jag tar blir en lekande sång.
Språkets sångbarhet förnimmes till och
med i den eljest så afmätta och gravi-
tetiska sonnetten, som Snoilsky med en
kanske aldrig uppnådd virtuositet fått
att konversera, skratta, gäckas, sjuda i
vrede och uppbrusning och domnande
sjunka in i skymningens och enslighetens
tystnad, — och huru mången icke blott at
ungdomsdikterna, fastän företrädesvis
bland dem, har ej en klangskön kolora-
tursångs djärfva och fulländade löpnin-
gar utefter hela tonskalan!
Det intryck af ädel och tvånglös lek,
som sådan diktning ger, betyder blott
att skalden med illuderande konst kom-
mit oss att se sina egna syner. För
den som tänker härpå ligger det ingen-
ting underligt i att Snoilsky talar om sin
egen produktion såsom
— en ödmjuk konstnärs flit,
som måste hamra, cicelera, löda,
tills handens valkar vittna om hans möda,
om mejselns kamp mot språkets urgranit.
Huru mycken tillägnelse af gammal
kultur ligger ej förborgad i hans konst,
hur ofta förnimmer man ej det upplefda
sammanhanget mellan honom och en för-
tid, hvilken riktat honom med starka,
outplånliga intryck! I följd afdetta sam-
manhang har ofta hvad man trott vara
för alltid förlorad konst än en gång fått
puls och lifsfärg i Snoilskys diktning.
Tillämpadt på denna är adjektivet gusta-
viansk mer än en retorisk prydnad. När
man söker efter ord för att uttrycka den-
na diktnings egenart, stannar man helst
vid de gustavianska vett och behag. Där-
näst skönjas intrycken af Goethe. Innan
»Svenska bilder» sågo dagen, hade
Snoilsky mästerligt tolkat dennes ballader,
och de öfversättningar af hans visor och
dikter, som helt nyligen framträdde,
sedan skaldeådran icke längre flödade
så kraftigt som förut, hade sin upp-
rinnelse i en beundran som säkert var
jämnårig med Snoilskys eget uppvak-
nande till diktarkallet. Dikten »Pariser-
interiör» slutar med dessa strofer:
För den som har i denna kammar
hvad han af ödets gunst begär,
det blott är hjärtats snabba hammar,
som säger, att den stund är när,
då det beklämda bröstet hämnas
på tvånget med en suck af lust
och böljan säll till spegel jämnas
invid sin länge sökta kust.
Detta är ej, som lyriken mest, bild
återspeglande en stämning, — det är
stämningen själf i luftig genomskinlighet,
— just så som hos Goethe. Det är
något i detta melodiskt förklingande slut-
ackord som leder tanken till de två
odödliga slutstroferna i »An der Mond»,
liksom en likhet i anslaget mellan »Der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
