Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Wåhlin, Karl: Carl Snoilsky. Några minnesord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
KARL WÅHLIN.
svarfstolen» bland de främsta. Frost-
kristallerna på det förgallrade fönstret,
den för vinddraget fladdrande lampan,
fången vid svarfstolen, som »snider ur
hvitaste elfenben ett drömslott med tan-
dad tinne» — detta är introduktionen,
gifven med säker och pregnant konst.
Hur förtätad och fast är icke stilen i
dessa rader med deras praktfulla allitte-
rationer och med antitesen understruken
af själfva ordens klang:
Den hand, som svingade Sveriges svärd
och härar till seger fick föra,
nu sysslar maktlös och febertärd
med sköraste dvergagöra.
Här utför Snoilsky ett poetiskt trolleri.
Utan att vi veta hur det gått till, se vi
allting med fångens ögon och med hans
fantasistyrka: det lilla konstverket på
svarfstolen blir en borg, »där Svea tronar
i lycka», kung Karl framträder med värja
i handen och »bussar väl tjugotusen» till
ett anlopp öfver isen på Sundet mot
Köpenhamn under tonerna af Narva-
marschen, han räcker Stenbock handen
till försoning — så en vindstöt i fönstret
och hjälplöst uppvaknande till den grym-
ma verkligheten, mot hvilken endast
drömmarna känna något botemedel. —
Snoilskys berättarekonst liknar i sin fina
händighet just en gammal elfenbensskä-
rares.
Han snider ur hvitaste elfenben
ett drömslott med tandad tinne,
där Svea tronar i ärans sken
orubbligt i sönernas minne.
Historia och saga gåfvo stoff till en
mängd poetiska berättelser utöfver »Sven-
ska bilder», från »Fylgjan» med dess
storartade antika ödesstämning till »Ca-
vour och hans gäst», som ger oss ett
stycke modern världshistoria i konstnär-
lig koncentration. Bland dessa dikter
vill jag särskildt framhålla cykeln »Sa-
vonarola», både för dess rika och prakt-
fulla målningskonst och för dess centrala
ställning inom skaldens produktion. Om
man frågar sig, hvad Snoilsky inom män-
niskolifvet satte högre än allt annat, så
måste svaret blifva: Mod, offersinne och
helgjutenhet I dikten »Mod!» prisar han
hjälten, som hvälfver stridens gång och
för en sviktande skara till seger. Det
simpla svärdet på Caprera finner han
vara tusen gånger så mycket värdt som
alla »gamla vaser i guld och lera». Ga-
ribaldis lifsgärning var »det skönsta verk,
som någon dödlig haft», fyllande honom
med tacksamhet i lifsafskedets ögonblick,
under det att Michel Angelo, som ska-
pat »det skönaste i bild, som jorden
äger», vid slutet af sin bana vittnade,
— att skönhets skimmerslöja
är blott kring stoftet en förgänglig skrud,
hvars sken för ofta frestat att fördröja
hans själ på vandringen att söka Gud.
Michel Angelo når för honom sin rätta
storhet i det ögonblick, då han ej blott var
— snille som såg och förstod
men kännande hjärta och brinnande blod,
och hans främsta verk var ej S:t Peter
utan den skans, som han i hast reste till
fädernestadens skydd. Inför Strassburg-
domen tänker skalden med rörelse på,
huru
Mången förträfflig konstnär
här i förgätna år
skapade tyst och träget
bilder, dit blick ej når,
slösade osedd skönhet
högt ofvan jordens mull,
villigt sitt namn åt glömskan
gaf för det helas skull.
Samma tanke, som han i »Benvenuto
Cellini» gifvit anekdotisk form (»offret
måste ske, som I väl veten, i lif och
konst att nå helgjutenheten»), uttrycker
han i »Helhet» energiskt och rakt på
sak så:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
