Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING VON MELSTED.
blott i den i:sta. I den är författaren
något mer än skribent. I den för hans
humor pennan; och stiliseringen, som han ge-
nomfört utan alla atletgrepp, lätt och osökt,
bragte genom upprepningar den komiska
verkan till kulminationspunkten. Men hvad
de två senare akterna beträffar, kunde man
tro, att författaren själf såsom öfvad kritiker
förstått, hur nöjd han kunde vara med den
i:sta, och så släppt sitt goda lynne riktigt
lös. Här blir han skämtare! Visserligen
vimlar det af spirituela dialogsamlingar, och
visserligen har författaren insett behofvet af
en hjälpintrig framåt slutet af 2: dr a akten;
han har också vetat, att slutet i kome-
dierna är det farligaste stället, då det så
lätt blir till ett allt för platt och trivialt
amen. Tio minuter i förväg har man i
fantasien njutit af hur allt skall gå och är
redan under uppbrott och halfvägs ut i
garderoben, innan rullningen uppe i taket
förkunnar, att ridån kommer. Allt det har
författaren visat sig noggrant underkunnig
om, och i en viss sinnesstämning skulle
man vilja hänföra det till olycksfallen att
farorna dock ej undgingos. Idéen om de
ockrande hyresvärdarna visade sig nämligen
allt annat än stödja pjäsen. Publiken möter
med oläkta sår och skrattade mer och mer
bittert. Fäderna svuro, fruarna grämde sig,
och endast de små döttrarna hade harm-
löst roligt (fastän det var öfver dem stycket
hufvudsakligast gick ut, men vid den åldern
förstår man visst inte, att någon kan ha
hjärta att satirisera).
På herrsidan må i främsta rummet hr
Bergström nämnas, men äfven hrr Hedlund
och Hamrin. Såsom uppbördskommissarie
och antikvitetsvurm hade hr Personne klippt
en rolig silhuett. Fru Gröt, den vackra
Bells moder, spelades af fröken Åhlander
taktfast och säkert, medan fröken Borgström
som Bell själf erkännansvärt väl höll sig
i det rätta dotterliga planet. Hvad hr
Bergström utträttat i äkta mansgenren, är
välkändt. Dock tycktes han i Fästinans-
soffan ha realiserat ännu ett par iakttagel-
ser rörande äldre herrars sätt att gå och
stå och röra sig, och hans ungdomliga
munterhet var svåremotståndlig.
Krig i fred är en fars och vill ej
vara annat. Den ringde in det nya året.
Man stänker några droppar vigvatten på
den och låter den passera. En gycklare
som kan sin konst är värd respekt som
yrkesman, och han må passera. Han har
kanske inte stillat många tårar, men han har
lockat äfven rätt allvarligt folk att dra på
munnen.
Efter honom kom i stor historisk gala
den åldrige Scribe med Ett glas vatten.
Det blir signalen till en komplimang för
en skådespelare, som genom sin höga ålder
skyddas från epitetet lofvande, men som
hvad replikkonst angår tagit flera steg i
rätt riktning (det är i framtidens riktning)
än de flesta af sina yngre medarbetare.
Jag menar naturligtvis hr Fredrikson, ty
så som den mannen sköter dialogen, kän-
ner man, att det är af luft han skapar och
att kulisser och dräkter för honom ej be-
tyda mer än tyglarna betyda för en öfvad
ryttare. De äro icke till stöd utan till styr-
sel. Han regerar med de sceniska attribu-
terna såsom härföraren med sin kommando-
staf, men det är dock genom ordsägnin-
gen han vinner segern.
Hvad fru Hansson åstadkom som drott-
ning Anna i den pjollriga genren har jag
hela tiden velat erkänna, men var länge
oviss om det var afsiktligt, ända tills hon
röjde hvad hon kan i Som blad för stormen.
Man kan disputera om den riktiga upp-
fattningen af drottning Annas karaktär, men
hon säger i alla fall sådant, som om det
understrykes, gör det berättigadt att fram-
ställa henne som en purpurbramad gås.
Och har en skådespelerska modet att göra
en roll osympatisk, då hennes samvete be-
gär det, må man väl hålla henne räkning
därför. Å andra sidan behöfver man ju
icke imponeras därhän af den goda viljan,
att man inskränker sig till att bara ge flit-
betyg. Då vore det ej mycket annat än
godt att säga om hr Riegos Advokat
Knifving, ty han var rolighetsminister i
sitt anletes svett och skuttade som en
kinaman och gjorde löjlig figur. Och det
var nästan allt. Men det kallar jag skada.
Ty hvad är Knifving mer än en komisk
gammal narr? Jo, en urspårad existens, ett
original, som har sin slughet och tror sig
vis, sitt patos och tror sig snille, sitt goda
hjärta och tror sig grym skeptiker. Där-
för blir den karaktär han verkligen har
icke den, som tecknas af hvad han gör och
säger, utan den som skymtar för åskådaren
bakom hans ord och handlingar. Hr
Riego lyckades icke att ge denna dubbel-
natur, och skulle man nästan bli tvungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
