Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
HENNING VON MELSTED.
jämt räddade sig från att förfalla till att
verka en liten modeherre. För att en obe-
tydlig och banal människa skall tillåtas fäng-
sla vår uppmärksamhet länge måste hon
skildras glansfullt, men det har Meyer-
Förste r ju icke lyckats göra.
Under det att Svenskan månad efter
månad tröskade med Gamla Heidelberg,
åkallade Dramaten gudarna. Shakspere
väcktes ur mullen upprepade gånger, och
nervositeten öfver konkurrensteaterns fram-
gångar hade man icke ännu lyckats öfver-
vinna, när En midsommarnatts dröm gafs.
Man får ju antaga, att denna teaters ledare
hyser någon aktning för författarenamnet,
men att stycket ansetts spelfärdigt med
så bristfällig memorering kunde eljes tyda
på motsatsen, om ej meningen varit den
att låta skådespelarna fylla luckorna med
egna jamber. I så fall en förtviflad utväg
för att drifva dem till själfverksamhet, ty
ingifvelsen hämtade de från sufflörluckan,
så godt de kunde för den Mendelsohnska
musiken. Af samförstånd med komposi-
tören märktes icke ett spår hos någon af
de uppträdande, om man undantar Harriet
Bosse. Spelsättet verkade tvärtom i regel
som en afgjord protest mot det musikaliska
elementet såsom icke dithörande. Fru Bosse
spelade Puck och gjorde det utmärkt. Må-
hända klang hennes skratt ibland väl tonstarkt.
För min del läste jag ett stänk af förtviflan
däri och fann det naturligt med tanke på
omgifningen den kvällen. Hennes fantasi-
fulla plastik som det underbara dröm väsen-
det karaktäriserade på ett betagande sätt
skogens lif en midsommarnatt. Men det
hade icke behöft bli fru Bosse ensam som
skördat bifall denna teaterkväll, ty på öfriga
händer saknades icke förmåga, utan, så vidt
jag kan förstå, eftertanke och god vilja.
Exempelvis när fröken Jansson som Hermia
tilläts att gå till det nattliga mötet iförd
brudslöja, så skedde det kanske i sedlig-
hetens namn, men stämningsfullt var det
icke. Eller var det icke brudslöja? Det
såg ut så. Och det är dock ej för tyg-
specialister det spelas. Likheten var för
stor för att ej verka som stilbrott. Medan
talet fallit på fröken Jansson, vill jag erkänna
hennes förtjänstfulla utförande af den kvicka
och otroligt munviga Beatrices roll i Myc-
ket väsen för ingenting. Fröken Jansson
utvecklade härvid en sådan rörelsehastighet,
att de långa tiraderna med sina kullbytte-
rande ord sällan gjorde oss ledsna. Det
är i sextondels takt denna skådespelerska
bör spela för att ej tveka i tonvalet och
vackla och mista den konstnärliga impulsen.
Fru Bosse hade, när Romeo och Julia
upptogs, spelat förutom Puck i En midsom-
marnattsdröm, Hero i Mycket väsen for in-
genting, och att hennes Julia måste bli en
stor succés, förstod man. Det rörande och
änglalika hos Hero, när hon i slutscenen
lyfter slöjan och ger sig tillkänna såsom
ännu lefvande, denna blandning af kärle-
kens förlåtelse och kärlekens förebråelse,
af smärta öfver en grym och orättvis miss-
tanke och af stor längtan efter att få dö
nu, då lyckan är som störst, karaktäriserade
fru Bosses Hero och gladde enhvar, som
svärmar för stor konstnärlig verkan med
små medel. Hero gjorde publiken till fin-
smakare och beredde den för firande af
den kärlekens minnesfest, som hos de civi-
liserade folken af ålder uppkallats efter
Julia Capulet. Fru Bosses Julia blef en
verklig högtid. Därmed är dock icke sagdt,
att jag i allo delar hennes syn på rollen.
Att hon skapat medveten konst, är utom
all fråga. Därför blir det ej heller tal om
kritik, endast om öfverläggning. En an-
tydan om min från hennes skiljaktiga me-
ning skulle närmast rikta sig mot Julias
dubbelspel i de första akterna, då hon vid
sidan af det ljusaste svärmeri röjer en liten
flickunges flinka arrangeringsförmåga. Klyf-
tan emellan dessa båda naturer gjordes för
min fantasi omöjlig att öfverspringa i en
sats. Så som fru Bosse spelade, saknade
man repliken som skulle förklara hennes
rådighet vid så unga år. När hon står
midt emellan Romeo och amman och talar
till den förre i en ton af sväfvande blå
erotik och till den senare med den unga
förnäma härskarinnans kraf på att bli åt-
lydd, så är det icke utan att dessa båda
sidor af hennes natur glappa en smula.
Jag föreställer mig, att det mera är in-
stinkten än ett klart praktiskt förstånd som
hjälper Julia vid ordnandet af hennes för-
bindelse. Hon är en passionerad sydländ-
ska. För henne blir blodets röst högsta
befallning, och om hon bäfvar när hon
lyder, så är det †j af rädsla eller skam-
känsla men af sund åtrå efter den högsta
jordiska lyckan. Det är det mera omed-
vetna viljelifvet som låter henne dana värl-
den till sin förmån, liksom den skapande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
