Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. I - Ur bokmarknaden - Vetterlund, Fredrik: Studier och dikter. (F. B.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
367
nande tongångar mäktat ge oss den musi-
kaliska njutning, som svenskan visade sig
ur stånd att ge. Fru Lindbergs organ,
som saknar klangskönhet, bär väl också
till en del skulden härtill, men hvad hon
gaf genom sitt förstånd, sin teknik, sin
maskering var erkännansvärt. I fråga om
känslan lät det nog som om hon själf
varit gripen af sitt spel, och om vi ändå
ej rycktes med, berodde det kanske pä att
vanliga och banala saker, när de sägas på
vers, förfela att verka naivt rörande. Vers
bör vara glänsande för att gripa. Den nye
Orestes och / fru Karins hus äro två
enaktare, som båda vädja till vårt sinne
för den poesi som omstrålar döda genera-
tioners lif. I Den nye Orestes uppdrar
hr Fredrik Nycander åt hr Arehn att visa
oss den cyniske, hånskrattande, kroppsligt
och andligt sköflade Nero och åt hr Hans-
son att ge den gudaborne sceniske konst-
närens ädla lugn i åthäfvorna och sköna
hållning i olyckan. Hr Arehn undgick
icke alldeles bofrollens faror, och hr Hans-
son stiliserade i mitt tycke sin ädelhet för
mycket. I egenskap af författare till I fru
Karins hus framträder hr Michaelson mera
som kännare af historiskt landsmål än som
diktare. Han är arrangör af en pjes, och
han tycks anse, att stiltrohet i konsten
skulle betyda iakttagande af vetenskapligt
bevisade sanningar. Stiltroheten är ett
sken, ett öfvertygande sken visserligen, och
det öfvertygande beror på författarens för-
måga att så bedöma föreställningssättet hos
dem som han talar till, att de spontant
möta med sin känsla och sina erfarenheter
och ge honom rätt. S. k. historiska pjeser
vädja till massan. De handla om hvar mans
egendom, och det gängse föreställningssät-
tet är det i denna genre af teaterkonsten
nödvändigt för författaren att respektera,
om han ej vill komma att verka på publiken
som oförsynt förfalskare och provocera sitt
eget martyrium. Är han geni, skadar det
honom föga. Då har han uppkallat andra
krafter till sitt försvar. Men hr Michael-
son har icke lyckats uppkalla några kraf-
ter till sitt försvar. Den ende receptive
åskådaren jag kunde tänka mig måste vara
minst professor i nordiska språk, men pro-
fessorer njuta ofta mera af felen än af för-
tjänsterna i ett konstverk. Lärda män äro
sällan god teaterpublik, och hr Michaelson
bör icke bygga på dem. Hr Nycander
har då gjort ett bättre val af publik. Han
opererar i vissa punkter med böjelsen för
det rafflande. Också blef hans lilla pjes
en framgång. Det var för resten i det
hela taget rätt habilt och från all liten
fintlighet fritt arbete han gaf.
Härmed äro mina betraktelser öfver
Dramatiska teaterns inlägg afslutade.
(Forts, i nästa häfte.)
UR BOKMARKNADEN.
Fredrik Vetterlund: Studier och dikter. Stock-
holm, P. A. Norstedt & Söners förlag.
Fredrik Vetterlunds volym »Studier och
diktera rymmer visserligen ett rätt olik-
artadt innehåll, men är icke desto mindre
väl ägnad att ge en klar och enhetlig bild
af sin författare. Så till vida kan det
finnas en mening i sammanförandet inom
samma pärm af så olika saker som en lärd
litteraturhistorisk afhandling och en liten
stämningsdikt.
Vetterlunds ställning som litteraturkritiker
och poet är redan förut många gånger be-
stämd som romantikerns. Hans litteratur-
historiska forskning har gått ut på ett mera
inträngande studium och en rättvisare upp-
skattning af den svenska romantiken, sär-
skildt Atterbom. I sin förträffliga essay
om »Romantisk mystik» undersöker han
själfva den mystiska lifsåskådning, hvarur
Atterboms dikt framgick. Särskildt intres-
sant är Vetterlunds påpekande af det rätt
förbisedda förhållandet, att Tegnér 1841
i sin dikt »Sången och Drömmen» när-
made sig Atterboms af honom förut be-
kämpade konståskådning, medan Atterbom
i slutet af »Lycksalighetens o» själf erkän-
ner romantikens begränsning.
Vetterlunds förmåga af fin analys och
kritisk reproduceringskonst framträder i hans-
uppsats om »Atterboms senare Blommor».
Den lärda undersökningen företages här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
