- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tolfte årgången. 1903 /
374

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Levertin, Oscar: Studier öfver Jacques Callot. IV. Callot såsom massans skildrare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

374

OSCAR LEVERTIN.

och tyska kopparsticks- och träsnittskon-
sten är här lärorik. Den visar nämligen,
trots en skenbar likhet, Callots origina-
litet. Också i dessa för det germanska
folkets fantasiglädje och uppbyggelse be-
räknade blad spelar folket en stor roll.
Allt ifrån Schongauers dagar omhvärfvas
i dessa bilder stationerna på »Frälsarens
pinoväg» af en vimlande människotross,
bödlar och legodrängar, nyfiket och be-
gabbande borgerskap, dräggen från sam-
hällets botten, »ultima plebs». Golga-
tas dödsberg ter sig som en förlustelse-
ort och spatserplats för menigheten. Men
i dessa blad af Dürer eller Lucas van
Leyden samt alla deras talrika ringare
efterföljare får man dock ingenstädes
som hos Callot intrycket af hopen. Hvad
man hos dessa nordiska konstnärer möter,
är alltid grupper af enstaka, så starkt
individualiserade, att hvar gestalt och
hvart ansikte ovillkorligen draga blicken
till sig. Alla dessa figurer äro karaktä-
riserade med en skärpa, som icke skyr
någon grad af brutalitet och fulhet. Allt
som finns i människodjuret af gemen
skadefröjd och grym vällust är afslö-
jadt hos dessa bödlar, som jubla åt de
fläkande gisselslagen och peka fingret åt
törnekronan; allt hvad samhällskonven-
tionen fostrat af hycklande och hatfull
förstockelse lyser hos dessa åskådare,
som skymfa och bespotta smärtornas man,
utan aning om att han bär allas deras
kors på skuldran. Borgardömet med
vällefnadens fettbildning kring hjärtat
och godlynt obarmhärtighet öfver de
breda dragen förenas här med det frä-
sande utskummet från gränd och galg-
backe, gamarna som vädra rof. De gri-
maserande och grinande fysionomierna
hos dessa människor förfölja inbillningen
som fängelsegårdens och feberdrömmens
anleten.

Åtskilligt har skrifvits om dessa orgier
i det fula och afskräckande hos de gamla

germanska artisterna. Upphofvet och den
psykologiska innebörden af dessa ofta
med välbehag, alltid med intresse och
energi utförda skildringar af den mänsk-
liga förnedringen äro ej heller lätta att
helt och hårfint klarlägga. Troligt är,
såsom det från flera håll påpekats, bland
annat i en nyutkommen undersökning
öfver det genreartade hos Dürer af W.
Suida, att en god del af dessa vilda och
gemena fysionomier föreställa judiska ty-
per, karikerade »in majorem dei gloriam»
i omisskänneligt religiöst hat mot en af-
skydd främmande ras. Sådant förekom
säkert också ej sällan i mysteriespelen,
när passionshistoriens drama på de stora
skådebanorna upprullades för hela stads-
befolkningar, och dessa folkliga föreställ-
ningar, i hvilka bödelskomiken bildade
en för åskådarmassan kär hvilopunkt i
dramat, hafva säkerligen öfvat ej ringa
inflytande också på konstnärens sätt att
uppfatta och gestalta de religiösa ämnena.
Men saken ligger djupare. I alla dessa
lidelsefulla människokarikatyrer framträ-
der ett moraliskt patos, som är nordiskt
och germanskt. En modern konsthisto-
riker, Werner Weissbach, rör vid den-
na tanke i en jämförelse mellan italiensk
och tysk estetik. Det gäller en död
ockrare på en liten mirakelmålning af
Pesellino. Med fridfulla drag slumrar
liket, utan något som antyder syndaren.
Förträffligt anmärker Weissbach: »Hur
skulle icke en samtida tysk konstnär för-
följt den aflidne med sitt hat och genom
förvridna och vanställda anletsdrag ännu
i döden antydt hans uselhet. Men det
italienska skönhetssinnets sol lyser öfver
goda och onda.» Ur dessa ondskans
och gemenhetens masker talar en rätt-
färdighetskänsla, som naivt förutsätter
en osviklig parallelism mellan männi-
skans inre och yttre, främmande för
söderns folk. De italienska martyrbilder-
nas plågoandar äro oftast unga atleter,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1903/0438.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free