Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. II, III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
HENNING VON MELSTED.
hans anseende såsom en skådespelare af
rang, beror egentligen på att den rollen
är hans första stora. Något framsteg ut-
öfver hvad han förut presterat var det icke.
III.
När detta läses, skall man redan ha
öfvervunnit mättnaden efter en väl an-
vänd teatersäsong, och blickarna skola åter
vara riktade mot hösten. Med ifver frå-
ga vi tidningarnas teaterspalter efter nytt.
Vår längtan efter skådespel kommer oss
att söka påskynda de tröga högsommar-
dagarna, och när man samlas på villornas
verandor om aftnarna, diskuteras konst-
vänner emellan det kommande spelårets
utsikter kanhända icke lika energiskt som
när spannmålshandlarna dryfta priset på
råg, men dock allvarligt nog.
Ty i vår tid, då mänskligheten börjat
taga i tu på skarpen med sin själfupp-
fostran, har man förstått, hvad anordnandet
af nöjen spelar för en viktig roll. Glädjen
har börjat komma till heders såsom aldrig
förr. Det betyder, att vi i en värld utan
personlig ledare ändtligen börjat taga oss
själfva om hand, och hvad särskildt våra
konstnärers syftemål beträffar torde det nu-
mera utan gensägelse gå ut på förädling
af den mänskliga råvaran. De kunna sägas
täfla med hvarandra om de bästa metoderna.
Visserligen äro de ännu ofta såsom konkur-
rerande vinodlare föga beredda att erkänna
hvarandras arbete, men detta är blott den
patologiska följden af den intensitet, hvarmed
enhvar af dem hängifvit sig åt sin idé. I
själ och hjärta bor nog hos alla sanna
konstnärer en önskan att gripas af det per-
sonligt gifna och i full samkänsla för det
gemensamma målet mottaga gåfvor af hvar-
andra och arbeta vidare genom dem.
Men är det så, att den rätta missionärs-
andan finnes hos ett lands visionärer, då
skall också, såsom erfarenheten visat, deras
verk förr eller senare slå igenom, om eljes
folket ännu har så mycken glöd i behåll
att den, när den tändes, orkar förbränna
det förtorkade och gamla. Deras verk
måste röna framgång, men kanske fordras,
att de då och då ropa ut sina afsikter och
vittna om sig själfva och begära att de
sociala krafter, hvilkas förbund de behöfva,
skola ställas till deras disposition.
Så begär romandiktaren förläggarens
stöd, och dramaturgen begär tillgång till
scenen. Han begär, att penningspekula-
tionen icke skall få regera så hänsynslöst
som när fråga är om spannmål. Han be-
gär icke upprättande och vidmakthållande
af någon lyxteater, vid hvilken uteslutande
verk af den allra högsta konstnärliga rang
skulle uppföras, men han begär, att i en
teaters repertoar en icke alltför oväsentlig
del ägnas åt uppförande af konstverk och
icke endast af sådana konstverk, hvilka
genom ett tjugutal af år vuxit in i folkets
medvetande och mistat sin fraicheur, utan
äfven af dem, i hvilka den närvarande
tidens idéer jäsa och som alltså kunna
innebära en fara för det fallfärdiga, det
alltför bestående. Han kräfver med hela
den känsla af sin rätt, som hans medve-
tande om att äga en ideel mission inger
honom, att nöjeslokalernas portar öppnas
för honom, att de grinande teatermaskerna,
som kläda scenens vapensköld, ändras till
ett annat uttryck, att marknadsgycklarens
min, hvilken speglar den råa massans bi-
fall, utslätas och att reminiscenserna från
tider, då folknöjena sköttes af akrobater
och komedianter, plånas ut från somliga
scener. Han begär kanske mer än han
har rätt till, men det brukar ju stundom
behöfvas för att lyckas uppnå hälften af det
man har rätt till.
Genom ofvanstående förord har jag velat
fästa läsekretsens uppmärksamhet på det
kommande teateråret och sökt att stärka en
opinion, som, om den blott blefve riktigt
lefvande, skulle kunna verka mäktigt främ-
jande för den sceniska konstens uppblom-
string här i Sverige. I det följande vill
jag antyda hvad den senaste säsongens gäst-
spel gifvit oss af lärdomar och nyttiga vinkar.
Det blir på samma gång ett tack till
Danmark och Norge.
Fru Hennings besökte oss i maj månad.
Hon spelade till en början två gumroller:
änkefru Lyders i Guldkarossen och Clara
i Gustav Wieds Skärmytslingar. Clara är
en gammal mamsell, hvars löjligheter fru
Hennings förevisade med samma noggrann-
het, hvarmed hon redogjorde för den half-
tokiga fru Lyders växlande stämningar. I
båda fallen lyckades hon ju att få just dessa
strängar att ljuda i vemod som af författa-
ren afsetts, ehuru icke vidare starkt. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
