Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Levertin, Oscar: Studier öfver Jacques Callot - V. Callot såsom krigets skildrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
OSCAR LEVERTIN.
glans till uppbyggelse för goda och
varnagel för onda själar. I den stora
stadsgalgen hänges ett helt tjufband i
tur och ordning, medan en obotfärdig
pinas till bekännelse i vippgalgen, upp-
hissad såsom ett block i den höga lyft-
kranen af trä och dinglande där med
bundna händer, tills armarna vridits ur
led och af. En annan förbrytare sönder-
slites mellan piskade hästar. Men vid
pålen i det brinnande bålet står gudsför-
nekaren och skriker något vildt och obe-
gripligt ur lågorna. En mördare steglas
högt uppe på schavotten mellan bödel
och präst. Det finns ännu flera straff.
Äfven plågans finsmakare kunna få sitt
lystmäte. En boklärd bland åskådarna
skulle kunna citera den latinske skaldens
energiska uppräkning af Roms pino-
verktyg :
Verbera, crucifices, robur, pix, lamina, tædæ
och med tillfredsställelse konstatera, att
de kristnas stat visar sig lika mån om
straffens eftertrycklighet som hedningar-
na. Också finnas på torget alla slags
åskådare, ädlingar till häst, älskvärda,
festklädda damer i vagnar, bönder, som
kommit in på sina åsnor som till mark-
nad, och fromma, hvilka med blottade
hufvuden prisa Guds godhet kring auto-
dafén. En gatslinka och ett par gäckar
hafva för att bättre se klättrat upp
på vattenbärarens tunna. Alla fönster
och balkonger äro besatta med hufvu-
den. Och för att man icke skall glöm-
ma bildens allmängiltighet, har Callot
icke heller glömt att bland åskådarna
sätta den pedagogiska modern, som midt
i folksamlingen skörtar upp sitt barns
kolt och använder riset på dess nakna
bak.
Vare sig denna absolut storartade
Callotska etsning blott, enligt hvad
dess inskription gifver vid handen,
vill visa straffens nödvändighet såsom
förbrytelsens tygel, eller därjämte från
konstnärens sida gömmer en mörk, män-
niskofientlig ironi, är den lika intressant
och upplysande för sin tidsålders stäm-
ning och lifsuppfattning. Den och cy-
keln »Krigets elände» spegla samman
tidens samhälle, människans stat under
lag och utanför lag, i fred och krig.
Svidande lemmar och sår, plåga och
pina nerifrån och upp, från vagga till
graf; samhällets enda hophållande kitt
tycks vara det röda människoblodet. Det
är världsbilden från religionskrigens, in-
kvisitionens, den lutherska dogmatikens
och den tridentinska reaktionens dagar.
Hur långt borta är man icke från renäs-
sansens ljusa optimism och varma lifs-
kärlek, från dess tro på människans och
naturens höghet, hur långt borta från
den tid, då bilden för samfundslifvet var
det lustiga narrskeppet och en mild sa-
tir nämnde människans irringar dårskaper,
förblindningar, som ljus, hälsa och skön-
het skulle bota. Humanisterna hafva för-
lorat spelet, och teologernas lära om arf-
synden, om all kveds och alla kreaturs
fördärf, ligger tung öfver världen. Ris
och svärd, eld och krig, se där medlen,
som skola drifva de onda lustarna ur
kroppen och synden ur själen pä Adams
barn. Kriget är Herrans gissel till mänsk-
lighetens tuktan, skrifver Luther i sina
betraktelser öfver svärdets ämbete, och
att endast straffet, ris, svärd och eld kan
tämja det mänskliga vilddjuret, därom äro
alla de eljes oförsonliga svarta teologerna
ense. I naturen, säger tidens mest ty-
piske samhällslärare, den mörke logikern
och människoföraktaren Hobbes, råder
allas krig mot alla, och den ena männi-
skan är den andras varg. Staten själf
liknar han vid Leviatan, bibelns mon-
strum med den förgiftade tungan i de
blodade käftarna.
Den, som trängt in i tankelif och
historia under religionskrigens tidsålder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
