Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Bergström, Hjalmar: Några betraktelser med anledning af professor Höffdings »Religionsfilosofi»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA BETRAKTELSER M. ANL. AF PROF. HÖFFDINGS »RELIGIONSFILOSOFI». 457
släktet, som det går med individen. Det
ögonblick, då det kom till världen, fortfar
att ligga i evigt mörker för det.
Jag vågar emellertid ett påstående. Den
första människan var det väsen i serien,
som först tänkte en religiös tanke.
Att Gud skapade Adam på sjätte dagen
skulle alltså betyda följande: då utvecklin-
gen hunnit så långt, tänkte människan Gud
och blef just därigenom människa.
De religiösa tankarna äro människornas
äldsta. Religionen är mänsklighetens adels-
bref. Har denna därigenom blifvit lyckligare?
Svaret kommer att bero på hvad man me-
nar med lycka. Det har funnits trista stun-
der i släktets lif, då det har tänkt tillbaka
och tyckt, att paradiset på jorden tog slut
den dag människan förgrep sig på kunska-
pens träd på godt och ondt, d. v. s. för
första gången uppställde det religiösa pro-
blemet. Men i hvarje fall har lifvet däri-
genom blifvit rikare, ja blifvit så rikt, att
om vi nu tänka oss ett paradis på nytt, blir
det i grunden några underligt fattiga tankar.
Lycka är något positivt. Det är mer än
frånvaro af sorg, mer än ostörd belåtenhet.
Eljes skulle daggmasken, som ju bokstafli-
gen äter sig genom lifvet, vara idealet.
Det religiösa problemet är det äldsta i
världen, men det är evigt ungt. Det är
för många människor den enda beröring, i
hvilken de någonsin komma med filoso-
fiska tankar. Låt vara, att det ofta blir
bara en tredje- eller fjärdehandsberöring —
den kan ha sitt värde i alla fall.
Det religiösa problemet är likt ormen,
som ömsar hud. Många få icke tag i an-
nat än en gammal aflagd hud och tro, att
det är lif i den — låt dem tro så, det är
tron som gör salig.
Det religiösa problemet har alltså nu
en gång kommit in i världen, och det kräf-
ver sin rätt. Man kan inte kringgå det,
man får åtminstone lof att försöka komma
till rätta med det. Det faller sig inte lika
lätt för alla, och det torde för öfrigt inte
vara de sämsta som ha svårast för det.
Det finns de, för hvilka lösningen alltid blir
mer eller mindre provisorisk — de afslu-
tade lösningar, som föreligga, tillfredsställa
dem icke. Detta är de vardande. Lifvet
artar sig kanske icke så för dem, att de
kunna använda år af det till att lösa frå-
gan, om den öfver hufvud kan lösas och
om de annars ha krafter till det. De göra
bokslut då och då och märka, att de lefva
på stumpar i stället för på en helhet. Så-
dana komma att med tacksamhet och glädje
mottaga professor Höffdings »Religionsfilo-
sofi», och det är också för dem den är
skrifven — för de vardande.
Här skall icke försökas någon kritisk
granskning af detta betydande verk. Det
är endast min afsikt att framdraga några
enstaka punkter här och där samt till dem
anknyta ett par betraktelser.
Höffding börjar sin afhandling med att
bestämma hvad han menar med religions-
filosofi, nämligen det tänkande, som har
religion till sitt föremål.
Under det religiösa tankar, d. v. s.
tankar framsprungna ur och byggande på
religion, alltid ha existerat, förutsätter det
tänkande, som har religion till föremål, att
en viss arbetsfördelning har uppstått på
det andliga området. Tanken måste ha
börjat frigöra sig och bli vetenskaplig.
Skillnaden mellan religiöst tänkande och
vetenskapligt tänkande är ju den, att det
förra har slutresultaten gifna, under det att
det senare arbetar med öppen horisont.
Det ligger alltså i sakens natur, att det
religiösa problemet icke under alla tider
spelar samma roll. Det har, som författa-
ren säger, ingen utsikt att uppkomma under
religionens klassiska tider — dels vid be-
gynnelsestadiet, då en ny form för religio-
sitet tar fart, uppslukar alla andra intressen
och framstår som det enda nödvändiga, dels
under de stora organisationstiderna, då re-
ligionen omfattar alla andra intressen och
tar dem i sin tjänst. Benämningen »klas-
sisk» passar väl egentligen bättre på dessa
tider än på de förstnämda. Klassisk be-
tyder, att innehållet har funnit den form,
som uttrycker det — de klassiska tiderna
äro jämviktsperioder, afslutningsperioder.
Det religiösa problemet uppkommer så-
lunda företrädesvis under upplösningspe-
rioder.
Apropå upplösning. Vissa människor
äro färdiga att dåna af fasa bara vid tanken
på upplösning och hacka oaflåtligt på dem,
som arbeta med på en sådan. En förunder-
ligt bakvänd tankegång. Förhållandet är
ju tvärtom detta: en känsla som det reli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
