Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Bergström, Hjalmar: Några betraktelser med anledning af professor Höffdings »Religionsfilosofi»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
HJALMAR BERGSTRÖM.
giösa behofvet går aldrig under, den röjer
sin lifsduglighet just genom att då och då
spränga de invanda formerna, och det är
endast gamla gummor som tro, att världens
undergång står för dörren, när de höra for-
men remna med en knall.
Vi lefva för ögonblicket just i en upp-
lösande period, det religiösa problemet kräf-
ver ånyo sin rätt, och hvarje försök att
lösa det eller åtminstone klargöra det gri-
pes med begärlighet. Godt att det midt i
denna jäktade värld finns folk, som ha tid
och förmåga att tänka igenom frågan från
början till slut och belysa den från alla
sidor. En sådan man är professor Höff-
ding. Vi andra få nöja oss med att tänka
i hans spår.
Det religiösa problemet rör sig enligt
Höffding om förhållandet mellan värde och
verklighet, och religion är enligt den hypo-
tes han uppställer och söker utförligt mo-
tivera: tron på värdets bestånd.
Om andra forskare ha uppställt något
liknande antagande vet jag icke, men sa-
ken gör, att döma efter det sätt, hvarpå
den uppställes, intryck af att vara en veten-
skaplig upptäckt, och om den visar sig
fruktbringande för den kommande forsk-
ningen, måste arbetet sägas vara epokgö-
rande.
Att värdets bestånd i och för sig icke
kan bevisas, betyder ingenting, ty tron på
det kan ju lika väl vara det som ligger till
grund för all religion.
För att bevisa giltigheten af sin sats
måste författaren alltså genomgå de faktiskt
föreliggande religionerna, från de lägsta till
de högsta, och visa, att tron på värdets
bestånd är det fundamentala i dem alla.
Att religionerna själfva icke medvetet
formulera satsen i klara ord är intet bevis
mot dess giltighet, lika litet som den om-
ständigheten, att kanske ingen af de fak-
tiskt befintliga religionerna är något fullt
nöjaktigt uttryck för den.
Det torde vara bevis nog, om det kan
ådagaläggas, att ju högre en religion når,
desto mera närmar den sig den nämda sat-
sen, hvilken alltså kommer att stå som en
ideel måttstock, hvarmed en religions värde
kan mätas. Det ligger ju just i idealets
natur, att det icke kan uppnås.
Bevisföringen blir sålunda i hufvudsak,
af historisk art.
Af praktiska skäl — för att se saken
från så många synpunkter som möjligt —
indelar författaren sin undersökning i en
kunskapsteoretisk, en psykologisk och en
etisk afdelning.
Hvarje religionsform har haft sin guld-
ålder. Under denna har religionen tillfreds-
ställt alla andliga behof. Den har äfven
gifvit människan svar på alla hennes frå-
gor angående tillvarons gåtor. Men en
vacker dag upptäcker tanken, att religio-
nens svar icke voro några svar utan endast
nya gåtor. Tanken går nu på egen hand
och kommer till resultat, som strida mot
religionens, och då logik nu en gång är
obeveklig, betyder detta de gamla tankar-
nas död. Religionen har mist en terräng,
där den icke längre kan hålla stånd och
där den icke heller är nödvändig längre.
Detta tar sig så vigt och enkelt ut på
papperet, och dock veta vi hur mycken
kamp och hur många sekel af mänsklig-
hetens lif det har kostat, och vi veta äfven,
att nederlaget ännu i denna dag icke är
erkändt af alla.
Där klämman är störst, är kampen hår-
dast. Däraf det säregna fenomenet, att
under det väl intet moralbud och intet
kraf i Kristi lära existerar, som icke teo-
logerna ha tummat och knådat på alla vis
för att få det att passa in i deras system,
ha de samtidigt bitit sig fast som iglar i
den sortens dogmer, som röra världens ska-
pelse o. s. v.
Åter en bakvänd tankegång. De anse,
att religionen står och faller med dogmer-
na, i stället för att inse, att om religionen
skall bestå, äro dogmerna tvungna att falla.
Det är religionens lifsvillkor.
Men om de religiösa dogmerna således
icke blott icke lösa tillvarons gåta för oss
utan till på köpet utgöra ett hinder för allt
framsteg i kunskap, hvilket värde ha de då?
Det medgifves, att det vetenskapliga
tänkandet icke heller har löst och aldrig
heller kommer att lösa för oss tillvarons
yttersta gåta, men det har i hvarje fall vi-
sat, att den religiösa lösningen var oriktig.
Redan det är ett framsteg. Vi vända oss
icke längre till religionen för att få svar
på den sortens frågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
