Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Bergström, Hjalmar: Några betraktelser med anledning af professor Höffdings »Religionsfilosofi»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460
HJALMAR BERGSTRÖM.
är den som har skapat de sociala refor-
matorerna, dem som vilja bättra på för-
hållandena. Men det är också den som
har varit en drifkraft hos de yppersta reli-
gionsstiftarna. Det är känslan af världens
orättvisa som ligger till grund för hoppet
om en evig rättvisa, o. s. v.
Ett apropå. Mellan dessa två ytterlig-
hetsståndpunkter — deras, som trots allt
kämpa för rättvisans framgång i denna värl-
den, och deras, som med uppgifvande af
hoppet om rättvisans triumf här i lifvet ha
funnit en tröst i tron på en evig rättvisa —
röra sig sådana människor, som anse, att
orättvisan icke är så stor som den ser ut.
Med särskild hänsyn till den orättvisa för-
delningen af denna världens goda kunde
det ligga en frestande tröst i den tanken,
att orättvisan endast vore skenbar. Det
skulle vara tilltalande att tänka sig, att den
summa af lycka, som beskärdes hvarje in-
divid under loppet af hans lifstid, vore den-
samma för alla — att vi således alla ginge
ut ur lifvet med samma facit. Faktiskt
hylla många människor, utan att vara kon-
sekventa och naturligtvis utan att ha riktigt
klargjort det för sig, denna »likafördelnings-
teori». Det finns också mycket som tycks
ägnadt att styrka dem däri. De erfara
sålunda, att lyckan, om man undantar ett
visst minimum af förnödenheter, icke beror
på yttre förmåner. Eller de göra en an-
nan iakttagelse: till och med personer, som
afundas andra, skulle, om det verkligen
komme till stycket, likväl icke utan förbe-
håll vilja krypa i deras skinn — ett med-
gifvande af att dessa andra, när allt tages
med i räkningen, kanske icke ha det bättre.
Men själfmördare då? Ja, det skulle så-
lunda vara de, som ingenting ha kvar af
lyckoskillingen.
Men i trots af denna likafördelnings-
teori, som vaggar månget samvete i sömn,
är känslan af världens orättvisa en mäktig
religiös sporre.
De högsta folkreligionerna samlar för-
fattaren under två hufvudtyper. Den ena
kännetecknas af »ett behof att höja sig öf-
ver kampen för tillvaron, att befrias från
förändring och motsättning, från all ’två-
het’ och skiljaktighet». Mest utpräglad i
denna riktning är den indiska religiositeten
(den buddhistiska nirvanaläran). Besläktade
med den äro nyplatonismen och medelti-
dens mystik. I den andra hufvudtypen
(Zaratustraläran och kristendomen) höjer man
sig icke öfver existenskampen, utan i själfva
denna kamp gäller det att taga parti för
de goda makterna, som strida mot de onda.
För denna typ får alltså lifvet i tiden och
den historiska utvecklingen en afgjord be-
tydelse.
Att denna senare form af religion ut-
trycker en tro på värdets bestånd trots allt,
är icke så svårt att ådagalägga. Åtskilligt
kinkigare ställer sig saken hvad nirvana-
läran beträffar. Att man tror på värdets
bestånd måste ju betyda, att man här i
lifvet har erfarit, att det finnes något värde-
fullt, och tror, att detta värdefulla bevaras.
Religion rör sig om förhållandet mellan
värde och verklighet, och buddhistens syn
på saken måste ju närmast vara den, att
verkligheten intet värde har eller att man
i hvarje fall uppnår ett plus genom att ställa
sig utanför den, genom att låta den vara
sig oändligt likgiltig och uteslutande för-
djupa sig i sig själf. Men här stå vi sä-
kerligen på gränsen till irreligiositet. Bud-
dhismen tyckes dock inte ens själf vara
konsekvent i denna punkt. Buddha ställde
sig i alla händelser icke mera likgiltig gent-
emot världen, än att han af »medlidande
med varelserna» icke undanhöll dem sin
upptäckt.
Man finner lätt, att kristendomen här
har beröringspunkter med buddhismen. För
urkristendomen stod lifvet här på jorden
endast som ett medel, alltså icke såsom
något, som ägde omedelbart värde. Äfven
för den gällde det att försaka världen.
Man kunde kanske uttrycka förhållan-
det så: hvarken buddhismen eller kristen-
domen är konsekvent, i annat fall skulle
de aldrig ha blifvit folkreligioner — det
finns nämligen ingenting folk äro så rädda
för som konsekvenser. Mest konsekvent
ha de genomförts i några af de munkord-
nar, som förekomma inom bägge trossam-
funden. I sin konsekventaste form aflägsna
de sig mest från satsen om tron på vär-
dets bestånd, och det är endast genom att
göra medgifvanden åt denna som de få lifs-
duglighet.
I sin framställning af utvecklingen från
lägre religioner till högre börjar författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
