Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Johanson, Klara: Från »Gösta Berling» till »Jerusalem»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S04
KLARA JOHANSON.
i de vedertagna formlerna. Vare detta
sagdt som en antydan, att om det förekom-
mer en smula kätteri i följande rader, så
är det icke riktadt mot deras föremål.
Det är rörande och lustigt att tänka
på den unga flickan från landet, som i
början af åttitalet gick på lärarinneskola
här i Stockholm, läste läxor, skref krior
och förmodligen vid tillfälle vederkvickte
sig med de skönlitterära nyheter, som sågo
dagen, utan att ana, hur ohjälpligt hon en
gång skulle fördunkla dem alla. Hvad båtade
det, att hennes hjärna myllrade af äfventyr
och spökhistorier, att hufvudstadsgatorna
böljade som i sjögång för hennes poesi-
extatiska blickar — slika galenskaper läm-
pade sig icke att renskrifvas i en uppsats-
bok och framläggas för lektor Linder. Och
hon var ju ingen ordinarie författare, en-
dast en anlitad privatskald för klasskamrater.
Selma Lagerlöf gick förunderligt länge
incognito för sig själf och andra. Visst hade
hon, som hon själf berättar, alltifrån späda
år klottrat pappersark fulla, och visst före-
sväfvade det henne, att hon i en framtid
skulle öfverge näringarna och bli någon
sorts författarinna, men allt det där är ju
gängse fenomen och ger ingen föreställning
om att hon ägt den inre visshet, som man
väntar sig hos dessa utkorade. Vid den
ålder, då hon ännu endast lönligt skymtade
kallet i dimblått fjärran, pläga eljes unga
snillen ha stakat ut sin riktning, valt sin
ståndpunkt, stiftat bekantskap med sina
bröder i Apollo och därjämte på något sätt
blamerat sig inför offentligheten.
Selma Lagerlöf beträdde icke tribunen,
förrän både hon och auditoriet voro mogna.
Det hör med till hennes storhet, men jag
undrar med beklämning, om inte detta har
kostat dyrt. När jag läser hennes oöfver-
träffligt älskvärda och som litteraturhisto-
riskt aktstycke så värdefulla autobiografiska
fragment i Författarföreningens senaste jul-
bok, ertappar jag mig med att fantisera
om hvad som skulle behöfts för att redu-
cera de många ensamma läroåren. Det är
inte fritt, att jag blir otålig och får lust
att ropa: Men så skrif då och se hvarken
åt höger eller vänster — det är ju du en-
sam som sitter inne med hemligheten . . .
Men låt oss vara tacksamma för denna tå-
liga seghet, som anspråkslöst sträfvade och
trefvade i dunklet, ända tills dagen blän-
dande bröt fram.
Jag har inte tagit mig tid till det läro-
rika nöjet att studera den samtida pressens
uttalanden om Gösta Berlings saga, men
det går ju historier om recensenter, som
gjort lifsfarliga kullerbyttor öfver den. Visst
är, att nationen blef yr och att villervalla
till en början härskade bland massorna.
Om jag då någon gång hörde den nya bo-
ken nämnas i den periferiska landsända,
där jag växte upp, skedde det endast i för-
bindelse med beskärmanden öfver författa-
rinnans högt utvecklade vanvett samt nå-
gon häpnad öfver, att sådant fick tryckas.
Det är väl nu många år sedan man hade
tillfälle att uppsnappa den sortens okonst-
lade kritiker.
Men hvilken andaktsfull och hängifven
församling skockade sig inte strax kring
den afsatte prästen! Hvilket möte det blef,
när riktigt unga människor, som gingo för
sig själfva och spejade efter skönhet, rå-
kade honom på sin väg! Det var något
utsökt att i ton-åren få Gösta Berling färsk
och oskärad, utan att vara förberedd på
något märkligt, utan att genom tidningar
eller läroböcker ha inhämtat, hur man skulle
uppta den. Fullvuxna och konstförståndiga
personer kunde ju ha sin fröjd åt allt det
för vitterheten epokgörande i det sällsamma
fenomenet, men för poesitörstiga svärmare
i den mottagligaste och tacksammaste ål-
dern blef det så godt som en lifshändelse.
Jag tviflar inte på att talrika ungdomar
rundt om i bygderna liksom jag närde
blygdristiga drömmar om att en gång få
knäfalla för Selma Lagerlöf och — ifall
det ville sig riktigt väl — kyssa hennes
hand . . . Med ord kunde vi aldrig tänka oss
att tacka henne för den lycka hon skänkt
oss. Detta har ju ingenting med litteratur-
kritik att skaffa, men såsom ett blifvande
historiskt faktum af betydelse kan det vara
värdt att bevaras.
Gösta Berlings-dyrkan var ingen mode-
farsot, ingen barnsjukdom. Den har —
visserligen i gradationer — utvecklat sig
till ett normalt hälsosymptom, utan hvilket
man inte kan påräkna ett fullt tillfredsstäl-
lande läkarebetyg. Glorian kring den odöd-
lige landsvägshjältens idealhufvud glimmar
med oförminskad glans, och ingen mäster -
dikt kan med sin skönhet eller sitt djup
komma de tokiga kavaljerernas äfventyr att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
