Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Johanson, Klara: Från »Gösta Berling» till »Jerusalem»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLARA JOHANSON.
uppstod den Lagerlöfska poesiprosan, af
hvars verkningar i vår litteratur en kom-
mande filolog kan göra en utomordentligt
intressant och rikhaltig gradualafhandling.
Dess inflytande har helt visst varit betyd-
ligt vidsträcktare än man hittills klart kun-
nat skönja och äfven uträttat mera gagn
än det i allmänhet erkännes.
Detta nyskapade språk, som kom till
så på Guds försyn, utan revolutionsteorier
och reform afsikter, var ett stordåd. Jag
vågar förmoda, att det är Selma Lagerlöfs
förnämsta skapelse. Hvarenda skribent,
som är något värd, utformar ju en egen
stil åt sig, men här är det fråga om något
mera. Det är som om hon icke bildat sig
en stil — jag förstår därmed individuel
uttryckssätt — utan, genom en genialisk
process, af förefintliga spridda element da-
nat ett nytt tungomål, lämpadt för en viss
art af ämnen och tillkommet endast för
deras skull. Det var inte diktarinnan som
sökte efter rytmer och ordskiftningar till
att afbilda hennes individualitet — det var
»sagan» som ville berättas och pockade på
en egen uttrycksform.
Hur opersonlig är icke i grunden denna
sköna, friska, unga prosa, som så fullkom-
ligt speglar världar af lif, af jubel och
smärta, af fromhet och lidelse — utan att
någonsin suga in dem i sig! Med allt sitt
betvingande patos och sina öfvertygande
modulationer kan denna stämma icke in-
billa mig, att den är en verklig människo-
röst. Sagans genius har farit in i poeten,
och det är hon som halfsjungande dikte-
rar, under det hon förevisar sitt underbara
bildgalleri. Det är en stor och afunds-
värd ynnest hon bevisar poeten, men man
kan gärna tro, att hon fordrar en själ i
utbyte. Så går det ju till i sagorna. De,
som äro besatta af en mäktig ande, kunna
uträtta större ting än sina likar, men de
ha inte lof att lyssna till sig själfva. »Sier-
ska» är en af de fastslagna hederstitlarna,
som blifvit förknippade med Selma Lager-
löfs namn. Det kan handa, att de flesta
inte mena annat med det än något hög-
stämdt lofordande; men om man tänker
sig en delfisk prästinna, som sitter på en
trefot, kringfluten af rökelseångor, och i ex-
tatisk inspiration uttalar gudomliga orakel-
ord, så passar bilden inte illa.
Under normalare villkor än de nu an-
tydda kunde näppeligen en sådan trollbok
som »Gösta Berlings saga» kommit till
världen. Man vet nogsamt, att hela ma-
terialet fanns till hands decennier förut och
endast väntade på Selma Lagerlöf för att
bli samladt och få lif. Endast en troll-
kunnig fick göra sig besvär.
Egendomligt nog låter det ibland som
om man tyckte, att inte ens hon lyckats
få den rätta fasonen på stoffet. Det lär
till exempel vara för löst i fogarna och för
slarfvigt ordnadt. Man skulle vilja ha det
skickligare komponeradt. Lika gärna kunde
man säga rent ut, att man ville undvara
»Gösta Berlings saga». Den kan inte tän-
kas utan sin öfver bräddarna flödande ym-
nighet af episoder och figurer, sitt glada
och lättsinniga slöseri med upptåg och på"
hitt, sina lyriska sidosprång och reflekte-
rande digressioner. Ur allt detta bildar
sig själfmant en helhet af solig fest och
hög poesi. När Selma Lagerlöf på det
förut citerade stället klagar öfver att sagan
aldrig blef hvad den skulle ha blifvit, om den
sluppit vänta så länge på att bli berättad,
så ligger det en omedveten förhäfvelse i
hennes modesti. Sagans genius kan må-
hända förtörnas öfver dylika ord. Hvem
vet; om inte så har skett ...
Samma glädje och festivitas, som strå-
lar kring Gösta Berling, finner man åter i
den efterföljande berättelsesamlingen Osyn-
liga länkar. Språket är stundom ned-
stämdt i en lägre ton, men sagorytmerna
dansa där esomoftast, raskt och majestätiskt
om hvartannat. Som i »En fallen kung»,
detta rent andlöst virtuosmässiga kraftprof,
där realism och visionsstyrka, humor och
patos ingått en förhäxande blandning och
där man till och med möter något hos
Selma Lagerlöf så oväntadt som otrubbad
satir. Bland hennes symboliska historier
— och sådana äro ju de flesta — hör
denna till de djupaste och klaraste. Utan
att vara professionel psykolog- har hon sina
gifvande stunder som själsdykare. Den
frälste skomakaren är ett ståtligt exempel.
Sagopsykologi blir det ju alltid, men stun-
dom räcker den längre än annan. I den
förtjusande minnesrunan »Mamsell Fredrika»
frapperas jag af följande beskrifning på
dennas förnimmelser, när hon fann sig ha
kommit till de dödas mässa: »Hon kände
en kall rysning ila nedåt ryggen, men det
gick henne nu som ofta förr, hon blef
mer nyfiken än rädd». Just så — dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
