Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Johanson, Klara: Från »Gösta Berling» till »Jerusalem»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLARA JOHANSON.
»Hemkomsten» heter ett kapitel. Det
rymmer alla grader i den skala af förnim-
melser från hemsjuka till hemskygghet, som
den har att genomlöpa, hvilken länge varit
borta och rotlös. Det är diktarinnan själf
som talar, och hvad det klingar innerligt
och upplefvadt, men hor hur det börjar:
»En helt underbar sak är det att komma
hem. Medan man ännu är på resan, kan
man alls ej tänka sig, att det skall blifva
så underbart. När man kommer ner till
Reggio vid Messinasundet och ser Sicilien
dyka upp ur hafvet» ... På detta sätt lurar
hon oss fyra hundra sidor igenom, oöfver-
träfflig som hon är i den gudomliga lög-
nens höga och af få bemästrade konst.
Och dock förefaller det som om »Anti-
krists mirakler», detta ljusa féeri med sin
luftiga grace och sin gyllene yppighet, måst
nöja sig med en långt ringare plats i fol-
kets gunst än den illystre föregångaren.
Den första kärleken tar sig privilegier, men
dessa bägge verk röja, ju mer man betraktar
dem, ett så tydligt tvillingtycke, att man icke
med full rättvisa kan anvisa dem skilda lotter.
Vägen till Jerusalem börjar kännas lång,
och vid den sista etappen har jag inte ro
att rasta länge. Från Värmland via Sici-
lien till Dalarne! Detta är inte endast
geografiska beteckningar, det är symboler,
som markera skeden i Selma Lagerlöfs för-
fattarskap. Från de ystra äfventyrens och
de sprakande passionernas bördiga riken
har hon dragit vidare till kargare och all-
varsammare trakter, där ett tyngre folkslag
lefver ett trögare lif. Följde sagans genius
med vid flyttningen? Ja, men hon mulnade
litet — hvilket emellertid ansågs klä henne.
Den nya perioden inleddes med ett litet
underverk. Selma Lagerlöf måste ha tagit
ett energiskt grepp i den löpska pegasens
manke, för att han skulle trafva så sedigt
och rakt fram som i En herrgårdssägen.
För första gången frambragte hon en verk-
lig roman, rent fulländadt komponerad i
den mest åtdragna stil, utan en figur till
öfverlopps, utan en episod på sidan. Läc-
ker är man frestad att kalla den, kanske
något påverkad af Nordiskt Familjebiblio-
teks koketta utstyrsel, men bättre träffar
det att säga storartad. Ämnet kan sam-
manfattas i två satser, som ingenting lämna
öfrigt att önska i orimlighet: en vansinnig
räddar en skendöd ur grafven, den sken-
döda återger den vansinnige förståndet. Två
mirakel, och Selma Lagerlöf utför dem med
suveränt lugn inför våra ögon. Det gifves
ingen svartkonstnär, som så kan förvända
synen på folk. Och det allra förunderli-
gaste är, att denna den erotikfriaste roman
alltigenom utgör en mäktig lofsång öfver
kärleken som lifvet och ljuset.
Men vi måste erinra oss, att vi nu
kommit till Dalarne och sålunda omgifvas
af ett nytt klimat. Jag har redan antydt
en verkan af detta. Den var under om-
ständigheterna utomordentligt välgörande,
men det märktes en annan förändring, som
då visserligen endast vållade mig en viss
saknad och lätt oro, men som i ljuset af
senare händelser synes mig ödesdigrare. Den
må sparas tills vidare, alldenstund det ännu
återstår ett stycke af vägen — det tyngsta.
Efter »En herrgårdssägen» rådde visst
hos de flesta af oss en mystisk föreställning
om att Selma Lagerlöfs förmåga totalt sak-
nade gränser. Hon hade ju i ett decen-
nium inte gjort annat än öfverraskat med
det ena trolleriet efter det andra, och man
beslöt sig för att hädanefter vänta endast
makalösa mästerverk. Den, som skrifver
dessa rader, hörde till de varmast troende.
När jag hörde om hennes vallfart till Palesti-
na, jublade jag vid tanken på de blifvande
mirakler, som kanske skulle komma att öf-
verstråla själfva Antikrists. Det var som
om hon rest ut på uppdrag af nationen för
att uppsöka och hemföra en förborgad
skatt.
Två tjocka band med titeln Jerusalem
representera följderna af den med så myc-
ken kärleksfull vidskepelse omfattade pil-
grimsfärden. De föregingos af ett väldigt
bebådande rykte, och de hälsades med be-
döfvande bifallsåskor. Det förra var, som
ofvan visats, helt naturligt, och det senare
kan ju aldrig vara malplaceradt, när det
gäller Selma Lagerlöf, vår högst benådade.
Alltnog, hon heter numera i illustrerade
veckotidningar »Jerusalems» författarinna i
stället för »Gösta Berlings», och hennes
föregående arbeten ha för närvarande blif-
vit undanställda såsom mindre väsentliga
nu, när verket är kommet.
Nog har Selma Lagerlöf på ärligaste
vis förtjänt den adoration, som nu ström-
mar emot henne från barn och gamla, från
granntyckta bokdomare och enfaldiga sjä-
lar, men — det är med »Gösta Berlings
saga», med »Antikrists mirakler», med »En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
